Mejla gärna in fler förslag. Så avslutade jag förra söndagens krönika om goda men herrelösa idéer i svensk politik, och jag får tacka för gensvaret. Det råder förstås inte enighet bland läsarna som har hört av sig, men mycket drar åt samma håll och det finns helt klart en känsla av att viktiga frågor om frihet och kvalitet inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Avveckla hyresregleringen, minska antalet riksdagsledamöter, rusta upp psykvården, bygg motorväg mellan Skandinaviens storstäder: det är några av de inskickade punkterna som skulle kunna adderas till min lista.

Oppositionens budgetförslag, som har lagts fram under veckan, bidrar däremot inte med mycket. Vänsterpartiet är som Vänsterpartiet brukar vara, och även Socialdemokraterna känns igen. Tonläget må ha förändrats, men partituret är sig likt. Av Stefan Löfvens affärsplan blev Magdalena Anderssons skattehöjningar, varav en god del ska gå till orealistiska utbildnings- och sysselsättningsprojekt och höjda ersättningar till personer som inte arbetar. Den bästa nya tanken är det avskaffade arbetsgivaransvar för andra sjuklöneveckan som Löfven förkunnade i Vasaparkens väta i augusti.

Miljöpartiet erbjuder sänkta arbetsgivaravgifter till de mindre företagen, men förslaget är del av en ekonomisk-politisk helhet som innebär rejält höjd beskattning. Grön skatteväxling innebär nuförtiden att 20 miljarder kronor per år växlar hemvist från privata till statliga fickor.

Jämfört med de rödgröna alternativen ser allianspolitiken riktigt skaplig ut, men hur attraktiv är den på egna meriter? Martin Ådahl, chef för tankesmedjan Fores, har inte svårt att tygla sin entusiasm när han skriver i veckans nummer av Fokus (5-11/10): ”I samband med 2012 års budgetdebatt börjar de båda stora partiernas identitet glida in i varandra. Det är som om Sverige inte längre har ett, utan två socialdemokratiska maktpartier, ett ljusrosa och ett ljusblått.”

Det är ändå att överdriva. Blocken ligger nära varandra i det enskilda ögonblicket, men i ett längre tidsperspektiv framträder skillnaderna. De borgerliga vill hålla staten i någorlunda schack, de rödgröna vill att den ska växa. Hade det inte varit borgerlig regering sedan 2006, hade spelplanen 2012 sett väldigt annorlunda ut och mittpunkten i politiken legat på ett helt annat ställe.

Å andra sidan är framtid och dåtid olika saker. Om Ådahl bara vill ha sagt att Alliansen har blivit försiktigare med åren, kan jag inte annat än hålla med. Budgetpropositionen rymmer ett enda rejält grepp – sänkt bolagsskatt – och det är en tveksam prioritering. I övrigt handlar det om en svärm av smärre satsningar, som inte summerar till någon tydlig färdriktning.

Känslan av avmattning finns inte bara i tankesmedjor och medier. Enligt en opinionsundersökning i veckan från Den nya välfärden/Skop tycker allt färre företagare att regeringen har förbättrat företagsklimatet i Sverige, och det är inte bara i näringspolitiken som det brister i nytänkande. I den bästa av alla världar behövde det inte vara ett problem – ständig politisk förändring är inget självändamål – men nu lever vi inte i någon fredad idyll utan i en konkurrensutsatt välfärdsstat där mycket finns att förbättra. Jag ska inte upprepa alla 22 förslagen från förra söndagen, men utifrån resonemangen som ligger till grund för dem kan man formulera tre spår som jag hoppas att någon vill gå vidare med:

Stärk statens kärna. Politikens viktigaste ansvar är att staten och de demokratiska institutionerna fungerar. Det är inte så publikfriande och valvinnande, men det måste gå först. Ändå finns här uppenbara brister. Rättsstaten och rättssäkerheten håller inte tillräckligt hög kvalitet. Poliserna har blivit fler men brottsbekämpningen har inte förbättrats i motsvarande mån. Försvaret har reducerats till ett besparingsobjekt och säkerhetspolitiken byggs på fromma förhoppningar.

Satsa på företagsamhet i stället för sysselsättning. Tänk först på Parkinsons svenska lag: ”Satsa på välstånd, och du får sysselsättning. Sikta på sysselsättning, och du får allt annat än välstånd.” Tänk sedan på hur det låter i jobbpolitiken. Hur mycket krut läggs på ”åtgärder” och offentliga program, och hur mycket handlar om att göra det mer attraktivt att starta, driva och utveckla företag?

Tänk nytt om tryggheten. Det brukar heta att ”trygga människor vågar”, och det ligger säkert en hel del i det. Men vad är det som ger trygghet i det moderna föränderliga samhället? Är det i första hand socialförsäkringssystem och turordningslistor i las? Eller är det att ha kunskaper och yrkeserfarenhet och ett personligt sparkapital, som gör att man är attraktiv på arbetsmarknaden och har en grundplåt till eget företagande eller förkovran under en tid mellan två jobb? Det talas mycket om utbildning men sällan i dessa termer, och förmögenhetsfrågorna är en vit fläck på den partipolitiska kartan. Vem vågar ändra på det?