”En politiker tänker på nästa val. En statsman tänker på nästa generation”, lär den brittiske premiärministern Disraeli ha sagt någon gång på 1800-talet.
Tänkvärda ord, som kanske förklarar varför vi minns Thatcher och Erlander, men inte Macmillan och Carlsson. Men vilka politiker vill bli statsmän? Och vilka väljare röstar för sina barnbarns okända framtid?
När Moderaterna kom till min by en kväll för att lyssna på väljarna, mötte de ett gäng pigga pensionärer i skolmatsalen. 60-plusarna ville ha seniorbostäder på byns finaste sjötomt. Ingen pratade om skolan, trots att vi var i en skola. De frånvarande barnfamiljerna vilade efter att ha försörjt sig själva och pensionärerna i arbetslinjens Sverige. Tre ynglingar, förmodligen förstagångsväljare, tittade in och gick snabbt när de kände PRO-stämningen.
Om det här var en bild av valrörelsen, förklarar den varför politiker nu slänger merparten av valfläsket till pensionärerna. De är ju så många och fler ska de bli.
De som är födda 1945 blir 65 år i år. Den stora generation som föddes efter kriget, the babyboomers eller 40-talisterna, har dominerat sin samtid i alla sina åldrar. Som den första tonårsgenerationen fick de gå i skolor à la Finland och blev de bäst utbildade i vår tid. Som de första statsindividualisterna betalade de hög skatt till välfärdsstaten, som tog över mycket av ansvaret för deras barn och gamla föräldrar. Som pensionärer vill de ha mycket – nu.
Eller måste de besinna sig innan skattetrycket skenar iväg – och tänka mer på barn och barnbarn? Ja, säger den brittiske konservative parlamentsledamoten David Willetts i sin uppmärksammade bok The Pinch – How the baby boomers took their children’s future – and why they should give it back (Atlantic Books 2010).
Storbritannien har drabbats hårt av finanskrisen och har en statsskuld i Greklandsklass. Det förklarar varför en av Tories frontbenchers under ett valår modigt utmanar sin egen generation, den största väljargruppen: Som pensionärer bör de inte leva upp sina tillgångar på bungy jumping i Nya Zeeland utan ge sina sista slantar till barn och barnbarn så att de kan skaffa sig en bostad.
Som god konservativ tittar han bakåt och visar att våra jägar/samlar-förfäder prioriterade de unga och framtiden. De levde i tregenerationsfamiljer, där de äldre vaktade och fostrade barnen när föräldrarna skaffade mat. Willetts slutkapitel har den fyndiga rubriken 3G som är en appell för att kontakterna och ansvaret mellan generationerna måste öka.
Pensionen är det sociala kontraktet mellan generationerna i dess mest konkreta form, skriver han. Be nice to your kids – they will choose your nursinghome, ropar en bildekal i USA.
Brödet vi ska äta som pensionärer kan vi inte baka idag och förvara för framtiden. Det bakas av barn och barnbarn. Därför bör mäktiga pensionärer använda sin makt som far- och morföräldrar och väljare för att förbättra framtiden.
Ungdomsarbetslösheten borde bli en viktigare valfråga än sänkt skatt på pensionen.
Elise Claeson är socionom och debattör. eliseclaeson@hotmail.com
