Året är 2030 och i riksdagen pågår en debatt mellan politiska antagonister. Antagonister som år 2014 enades om att utrota de orättvisor som aldrig upphörde att utestänga kvinnor från makten. Kvoteringsivrare från alla partier hade inför det omstridda riksdagsbeslutet påtalat det uppenbara: vägen till makten var för lång och förändringarna i näringslivet för segdragna. Genom kvotering till bolagsstyrelser skulle maktobalansen brytas. En extraordinär situation krävde extraordinära åtgärder, resonerade man.
Mot denna bakgrund trädde Lagen om kvotering till bolagsstyrelser i kraft och därmed kravet om 40-procentig kvinnlig representation. Förespråkarna tog alla tillfällen i akt att påpeka den nya lagens framgångar: 40 procent av ledamöterna i styrelserna var kvinnor. Reformen hade lyckats, vilken succé!
Under påföljande år ökade kraven från andra grupper – homosexuella, invandrare, handikappade – på införande av liknande former av särlagstiftning. Föreställningen om vikten av att bolagsstyrelsen skulle spegla landets befolkningssammansättning var etablerad, och de svenskar som hade brutit sig loss från kollektivismens osynliga bojor vurmade åter för den egna gruppens företräde.
När vi lyssnar till riksdagsdebatten idag, år 2030, vet vi hur det gick. Kvinnorepresentationen är av givna skäl högre, men de grundläggande problem som tidigare fanns återstår. Analysen som föregick lagändringen baserades på felaktiga antaganden. Bland annat utgick man ifrån att det fanns ett positivt orsakssamband mellan andelen kvinnor och lönsamheten i företag. Följdfrågan som aldrig ställdes var vad denna särskilda ”kvinnokompetens” bestod av samt om vilken kvinna som helst kunde kvalificera sig till ett uppdrag på grund av sitt kön. Inte heller begrundades de signaler som utsändes då kompetens reducerades till en fråga om människors kön, tvärtemot den grundläggande premissen, om könets irrelevans.
För alla kvinnor, såväl kvoterade som övriga, har nya utmaningar uppstått. De inkvoterades kompetens blir ifrågasatt; de som har tagit sig fram på egen hand misstänkliggörs och beskylls för att vara inkvoterade och därmed inkompetenta. Gårdagens potentiella vinnare har blivit morgondagens säkra förlorare.
År 2010 hade vi ingen kvotering. Det möjliggjorde för sådana som jag att stolt kunna säga att jag trots min ungdom, mitt kön och min etnicitet klättrat på karriärstegen på egna meriter. När någon då undrade om jag var inkvoterad, trots avsaknad av lagstiftning, visste jag vad som var sant. När lagen trädde i kraft byttes alla mina meriter ut mot för dagen politiskt korrekta faktorer och bevisbördan flyttades; jag behövde nu ständigt göra sannolikt att jag dög.
”Vi ville bara väl. Målet var att stärka deras självförtroende. Idag inser vi att vi i stället raserade deras självkänsla och potential”, hör jag någon utbrista från talarstolen.
Året är 2010. Det är dags att tänka efter före.
Alice Teodorescu är jurist och grundare av nätverket En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra.alice.teodorescu@enplatsihimlen.se
