I Johan Kindes självbiografiska roman Någon sorts extas (Forum, 2008) utgör Roslagsbanans pendelsträcka från barndomshemmet både flyktväg och alltför långsamt rullande fängelse. Boken är ett tidsdokument över ett 80-tal där slutenhet och radhustristess till slut inte kunde låta bli att explodera av en längtan ut till något större. Friheten då låg i musiken i ändhållplatsen Stockholm. Då, för bara något decennium sedan, kunde ett popband sjunga om Rio, Bryssel, Zürich, Haag som om det var oåtkomliga platser. Idag kommer du dit för 300 spänn med Ryanair.

I Berga Teater står Moderaternas förstanamn i EU-parlamentsvalet, Gunnar Hökmark, på scenen. Han är på kampanjturné. Närmare hundra personer har samlats denna spröda vårkväll. Det är inte precis någon ungdomsgård, förstås, men betydligt fler än väntat på ett valmöte en tisdagkväll.

Gunnar Hökmark gör också en återblick. Han talar om 1989, tiden precis innan muren föll och Europa öppnade sig, och om hur lite man vågade tro då. Om någon 1989 hade fått frågan om hur de närmaste 20 åren skulle gestalta sig så skulle ingen ha drömt om Tysklands återförening, demokratiseringen av Sovjets gamla satellitstater, tillväxten, eller ens att Sverige en dag skulle sitta ordförande för det europeiska samarbetet. Men det hände.

EU-parlamentsvalet handlar om vilken riktning Europa ska gå i. Men i och med att Sverige äntligen passerat stadiet då alla EU-frågeställningar kokade ner till ”för” eller ”mot” har tyvärr bilden uppstått att det saknas större skillnader mellan de olika valsedlarna. Att alla mer eller mindre är för samma sak.

Men det spelar roll vilka som skickas till Bryssel. Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv, och debattören Johnny Munkhammar, som numera engagerat sig i Moderaterna, argumenterar i Sköna Europa (Kalla kulor förlag) för ett reforminriktat EU. De ser en risk med överstatlighet och likriktning, när det ju är i Europas mångfald av olika kulturer och samhällsmodeller som framgångsreceptet legat hittills. De vill se EU som ett löst förbund av fria stater och inte en mekanism för tvingande sociala regleringar, därför att fria stater, precis som fria individer eller fria företag, tävlar mot varandra i en kapplöpning mot toppen.

Fortsatta framsteg i EU är beroende av politiker som ser skillnad mellan statliga angelägenheter och överstatliga, och som ser att EU ska vara en garant för individens rätt mot överheten, och inte tvärtom. De två författarna förenas med Hökmark på scenen under frågestunden. Stämningen är god.

Och någon nämner faktiskt lågprisflyget som konkret exempel på hur EU förändrat tillvaron. Det skulle Johan Kinde aldrig ha kunnat gissa.