Det var en sammanbiten Anders Borg som igår presenterade budgetprognosen ute på Harpsund. Tillväxten för 2012 har reviderats ned till någon dryg procent, budgeten är i balans men inte heller mer än så, och i det europeiska banksystemet finns betydande likviditetsproblem. Ordet för dagen var ”skuldstorm”.

Detta innebär att regeringen nu räknar med ett årligt inkomstbortfall på 50–60 miljarder kronor under mandatperioden, jämfört med tidigare prognoser.

Av det 30 miljarder kronor stora reformutrymme som Borg skissade på i våras, återstår sannolikt inte mer än max hälften.

Detta behöver i och för sig inte vara något jätteproblem. Vi talar om en inbromsning av ekonomin och om uteblivna överskott. Inte om någon fullskalig kris med underskott och svårhanterade ränteeffekter.

Mer bekymmersam är arbetslösheten, som beräknas öka från 7,5 till 7,8 procent nästa år. Varje ekonomisk nedgång under de gångna decennierna har lett till att människor har slagits ut permanent från arbetsmarknaden.

Det finns ett uppenbart samband mellan hur lång tid en person är arbetslös och vilka chanser den personen har att någonsin komma tillbaka. Ju längre tid arbetslösheten biter sig fast, desto fler kommer att fastna i utanförskap eller i mer eller mindre givande sysselsättningsåtgärder av Fas 3-typ. För Sverige, som har en välskött statskassa, är det lågkonjunkturens långsiktiga effekter som är det verkliga problemet.

Anders Borg flaggade under sin presskonferens för att merparten av reformutrymmet kan komma att användas till ett antal tillfälliga efterfrågestimulanser – vilket enkelt uttryckt betyder att han vill hjälpa oss att shoppa, och därmed hålla igång ekonomin.

Det kan ses som ett komplement till den sänkning av restaurangmomsen som Fredrik Reinfeldt talade om för en vecka sedan.

Den sortens politik tjänade Sverige väl under krisåren 2008–2009, då stark inhemsk efterfrågan (stimulerad bland annat genom Rut och Rot) drev på tjänstesektorn medan den mer kapitalintensiva industrin säckade ihop.

Men för att klara Sveriges långsiktiga utmaningar, i form av tuffare konkurrens från utlandet och stor strukturell arbetslöshet på hemmaplan, krävs mer.

Snarare än ett ensidigt fokus på stimulanser behöver Sverige fortsätta på vägen mot en mer flexibel arbetsmarknad som klarar tidens tempo.

Samtidigt behövs effektiva insatser som låter arbetslösa återvända till arbetsmarknaden under rimligt ordnade former. En variant är Centerpartiets förslag att inte omedelbart dra in försörjningsstödet för den som får ett deltidsarbete. Det ökar incitamenten att arbeta, vilket ger ett slags stimulans över tid.

Dessutom krävs, nu som förr, skarpa insatser för att underlätta investeringar och företagande i Sverige. Styrkan i den svenska ekonomin ger oss ett försprång gentemot mindre välskötta länder, och även utrymme att på allvar ta tag i vår egen framtid. Det må blåsa storm, men Sverige befinner sig i dess öga. Det vore dumt att inte fullt ut utnyttja den positionen.