Pensionärerna får sänkt skatt med sammanlagt 7,5 miljarder per år ifall Alliansen får förnyat förtroende. Fem miljarder utlovades redan i vårbudgeten och igår gav de fyra borgerliga partiledarna besked om att det blir ytterligare 2,5 miljarder under 2011. Senare under mandatperioden kan det bli över två miljarder till i sänkt skatt ifall tiderna förblir goda och konjunkturen är oss huld.

Socialdemokraternas hjälptrupper i Pensionärernas riksorganisation (PRO) var naturligtvis inte belåtna med beskedet, men det börjar bli kämpigt även för dessa inbitna alliansmotståndare att få upp den rätta klangen i klagovisorna.

Totalt sett har regeringen trots allt ställt sig bakom sänkt skatt på pensioner som motsvarar 13 miljarder om året. De rödgröna säger numera att dessa sänkningar är för små, men det var annat ljud i skällan under den långa perioden med vänsterpartierna vid makten och Göran Persson som statsminister.

Om allianspartierna inte hade börjat lindra pensionärernas skattebörda hade De rödgröna aldrig kommit i gång med att försöka bjuda över.

Vi har upplevt något liknande med jobbskatteavdragen. Vänsterpartierna har agiterat hårt emot varje nytt steg. Att medborgarna får behålla mer av sin lön har Thomas Östros, Lars Ohly och de andra sett som ett farligt slöseri med skattebetalarnas pengar. Men när retoriken i våras till sist skulle bli praktisk politik kröp De rödgröna till korset och accepterade det allra mesta av vad de borgerliga hade bestämt. De vågade inte tro att väljarna är lika entusiastiska över höjd skatt som rödgröna riksdagsledamöter och LO-ombudsmän.

De rödgröna vill fortfarande ha högre skatt på arbete och föreslår höjd skatt för flera miljoner löntagare. Men de är långt från att föreslå en fullständig återställare. De driver inte en intellektuellt självständig linje utan förhåller sig hela tiden till Alliansen. Det är som relationen mellan borgerliga och socialdemokrater på 1970-talet fast tvärtom.

Efter alla dessa år har de borgerliga tagit initiativet om skatterna. Genom jobbskatteavdraget har man visat att breda löntagargrupper med helt vanliga inkomster kan ha stor glädje av skattesänkningspolitik och att det inte är någon naturlag att svenska låginkomsttagare ska vara hårdast beskattade i världen.

Genom Rut-avdraget har man avslöjat en av högskattepolitikens destruktiva följder och visat att minskad skattebörda kan leda till att nya tjänster blir utförda och att det skapas nya företag och nya jobb. Nu bör den insikten utvecklas vidare. Det är alls inte självklart att ett ambitiösare överskottsmål för staten är klokare än fortsatta lättnader i beskattningen av inkomster, sparande och företagsamhet.

Så småningom kan man kanske få även vänsterpolitiker att acceptera att det inte är skattesatser utan skatteinkomster som betalar den gemensamma välfärden, och att det inte bara är trevligare och mänskligare utan också mer gynnsamt för statskassan med låg skatt på jobb som blir utförda än hög skatt på jobb som aldrig blir av.

Men dit är det en god bit kvar. De rödgröna må muttrande finna sig i en del av vad de borgerliga har uträttat, i hjärtat vill de något i grunden annat.