Borgerligt samarbete | Allians för Sverige
Halv elva på förmiddagen i dag håller Fredrik Reinfeldt tal på Norra latin i centrala Stockholm. Hans ämne är ”Sverige behöver en ny regering”. I salongen sitter inte bara moderater, utan där kommer att finnas representanter för alla de fyra borgerliga partierna. Allians för Sverige samlas till konvent.
Det borgerliga samarbetet har fördjupats rejält sedan starten i Högfors sensommaren 2004. För inte så många år sedan var det en egen konstart att samla borgerliga partiledare till gemensamma fotograferingar, och partierna lade lika mycket energi på att plocka poäng på varandra som på att samarbeta mot socialdemokrater och för maktskifte. Suboptimering var den stora paradgrenen. Nu samlas man i stället till gemensamt möte för att lyssna till tal av varandras partiledare och för att diskutera detaljerade policyförslag från gemensamma arbetsgrupper.
När Fredrik Reinfeldt får sin slutapplåd är det i realiteten den gemensamma statsministerkandidaten som
partiföreträdarna ger sitt bifall.

Kontrasten är bjärt till irritationen och friktionen inom Göran Perssons styrande vänsterkartell. Medan Alliansen lägger fram gemensam politik på allt fler viktiga områden, slingrar sig statsministern generat när han får frågor om sina samarbetspartners ofinansierade överbud, skattehöjningskrav och kommunism. Regerings- och splittringsfrågorna har varit socialdemokratiska trumfkort så länge man kan minnas, men 2006 är läget det omvända. De borgerliga håller ihop. Från vänstern kommer inga tydliga besked. Kan det bli aktuellt med kommunistiska ministrar om vänsterblocket får majoritet? Vi får inte besked.
Det borgerliga samarbetet är inte bara bra för att locka nya väljare. Det är genuint populärt hos dem som brukar rösta borgerligt. Där har man aldrig förstått varför partiegoismen och drömmen om den lilla framgången ska gå före det konstruktiva arbetet för den stora framgången: maktskifte och ny politik. Sedan SvD började skriva flitigt om värdet av borgerlig
samverkan för ungefär två år sedan har vi fått oändligt många fler glada tillrop än missnöjda protester från vår läsekrets. Utanför partiaktivisternas innersta kretsar är right or wrong, my party!-mentaliteten stendöd.

När de fyra borgerliga partierna parkerar sina käpphästar i spiltan och utvecklar gemensamma förslag visar de respekt för en stark opinion i det civila samhället. Det ligger stort värde redan i detta. Partierna är till för medborgarna. Inte tvärtom. Och när man ser hur pass smärtfritt samarbetet trots allt går kan man inte annat än ställa sig frågan: Varför gjorde de inte så här för länge sedan?
Allians för Sverige bär i opinionen. Trots den gynnsamma konjunkturen och socialdemokraternas allt yvigare vallöften fortsätter de borgerliga att ha ett övertag. Bästa sättet att vårda försprånget är att fortsätta att utveckla samarbetet. Lars Leijonborg har rätt när han i gårdagens SvD säger att konventet på Norra latin inte får bli en avslutning på något utan måste bli ”en språngbräda, ett
nytt avstamp”.
Han har också rätt i att de borgerliga bör gå fram som ett parti under beteckningen ”Allians för Sverige”. Det ger väljarna otvetydigt besked om att samarbetsidén gäller, och det skulle en gång för alla avlägsna hotet från fyraprocentsspärren. Sedan är förstås klockan fem i tolv, eftersom en registrering av ett sådant parti ska ske senast den 28 februari. (Fast man hinner mycket på fem dagar.)

Att de övriga partiledarna är kritiska till Leijonborgs utspel kan man förstå, om de i samtal i början av veckan gjort klart att de förblir emot. (Dessutom tycks fp ha en mindre lyckad idé om förhandlade, varvade listor.) Men sakargumenten från m, c och kd känns inte övertygande. Vi ska inte lägga tid på teknik och organisation, säger Maud Olofsson till TT. Men vad i herrans namn är hela konventet? Klart att det spelar roll på vilket sätt man möter väljarna. Att avstå från valalliansen skulle vara ett olyckligt misstag.
Men fördjupningen kan ändå fortsätta. Bland det viktigaste är att skapa en
bred stödförening, där människor kan göra insatser för maktskifte utan att behöva låsa sig för ett visst borgerligt parti. Man har dröjt på ett obegripligt sätt med att skapa den sortens möjlighet att rekrytera frivilliginsatser och ekonomiska resurser, men ännu är det inte för sent. Presentera den gärna på fredag.