Jorden har blivit platt. Samma spelplan är tillgänglig överallt. I alla fall om du frågar New York Times formuleringsglada krönikör Thomas Friedman. För några år sedan skrev han att världen har gått in i en ny tidsepok: Globalisering 3.0. Medan Globalisering 1.0 handlade om nationernas globalisering, och Globalisering 2.0 om företagens globalisering, är det individerna som driver det senaste steget, Globalisering 3.0.
I Sverige har globalisering blivit ett kärt konferensämne, även om politiken dröjer med de praktiska slutsatserna. Många talar om konkurrensen från Kina och Indien och effekterna av att svenska företag flyttar produktionen till låglöneländer. Men Thomas Friedmans observation får för lite uppmärksamhet. Vi fokuserar på de multinationella företagen och nationalstaterna, men glömmer att Globalisering 3.0 har givit enskilda människor fantastiska möjligheter att samarbeta och konkurrera på samma arena.

Är detta ett hot eller en möjlighet? I Ekonomisk debatt (1/2006) skrev nationalekonomerna
Mats Persson och Marian Radetzki att den globala utbudsökningen kan leda till fallande reallöner i västvärlden. Och - om löner hålls uppe med konstlade medel - till ökad och bestående arbetslöshet.
Men enligt Karolina Ekholm, docent vid Handelshögskolan i Stockholm och forskningsledare på Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS), råder det fortfarande stor osäkerhet om globaliseringens effekter på svensk arbetsmarknad.
På en konferens på SNS i går framhöll hon att utflyttningsprojekten i det svenska näringslivet hittills inte varit så omfattande att de lett till dramatiska förändringar av lokaliseringen av verksamhet. Däremot har de genererat en del ökad ojämlikhet vad gäller löner och inkomster.
Men oron för minskad sysselsättning och sänkta reallöner är enligt Ekholm överdriven. De högre lönerna i Sverige speglar en högre produktivitet, och alla jobb flyttar inte till Kina - om inte alla svenskar flyttar dit. Globaliseringen har givit Kina och andra länder helt nya möjligheter. Nu handlar det
om att dessa människor ska öka sina inkomster, inte att vi ska sänka våra. Det är en bra motbild mot den värsta alarmismen.

Professor Lars Calmfors håller med Ekholm. Globaliseringen har inte skapat sysselsättningsproblem i Sverige, men den kan göra det i framtiden. Därför behövs det en större satsning på utbildning och - i syfte att öka löneflexibiliteten - skattelättnader för lågavlönade.
Slutsatsen av Ekholm och Calmfors är att det behövs en mycket bättre fungerande arbetsmarknad - och ett företagsklimat som främjar skapandet av nya jobb. Sverige är inte dömt att se sysselsättningen minska därför att det går bra på andra håll i världen, men det är genom nyskapande, inte genom att slå vakt om det gamla, vi kan få utvecklingen att bli gynnsam.

Det förutsätter en friare arbetsmarknad men också investeringar i utbildning och lärande av hög kvalitet. Människor måste ha kunskaper och kompetens, men de måste också våga och ha realistisk möjlighet att byta karriär och arbetsplats. Och det måste finnas goda
skäl för storföretag att investera och för entreprenörer att pröva vingarna, ta risker och skapa nytt.
Det behövs ett skifte i politikens fokus från fördelning till skapande, från förvaltning till förändring. Forskarna har rätt i att det är fullt möjligt - men att det är möjligt betyder inte att det blir lätt. Man kan säga att globaliseringen är ett mindre problem än det svenska samhällssystemets bristande förmåga att reagera på den. Debatten efter vårbudgeten är ett lika tydligt som varnande exempel.