”Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket är här och gör husrannsakan. De frågar efter dig och vill ta din dator!”
Företagaren Elias Melki från Märsta norr om Stockholm fick beskedet mitt under en lunch i Libanon, där han var för att träffa vinleverantörer. Det var september 2004 och vad Elias Melki inte visste var att telefonsamtalet utgjorde startsignalen till fyra förfärliga år i hans och hans närståendes liv.
Vad hade hänt? I korthet det här: Entrepenören Melki ägnade sig inte bara åt vinimport utan också åt att driva städföretaget Melki Städ. Det var framgångsrikt och expansivt och hade just köpt ett annat städföretag, som hade flera stora och viktiga kontrakt. För att klara de nya uppdragen behövdes nya under- entreprenörer, och det var när ett sådant avtal tecknades som Melki drog årtiondets nitlott.
Ändå gjorde han vad man ska och mer därtill. Melki Städ kollade inte bara med Skatteverket att underentreprenören hade F-skattesedel utan också att företaget betalade skatter och avgifter. Och när man vid en upprepad kontroll fick information om att underentreprenören var misstänkt för skattebrott, sade Melki Städ genast upp avtalet.
Men det hjälpte inte. Underleverantören hade gjort stora kontantuttag och betalat svarta löner och Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket kom snabbt till slutsatsen att det hela måste ha skett i maskopi med Melki Städ. Med största sannolikhet, ansåg myndigheterna, hade underleverantören bara varit en mellanhand, som skickat falska räkningar. Med största sannolikhet hade man slussat tillbaka de fakturerade beloppen, minus en ersättning, till Melki och hans kompanjoner, som använt en del till svarta löner och låtit resten gå rakt ned i fickan.
Så här hade andra bedrägerier sett ut i städbranschen. Så här såg det ut i myndigheternas checklistor. Varningslamporna lyste.
Det var bara en hake. ”Med största sannolikhet” är inte detsamma som ”säkert”. Melki mötte en oförsonlig inställning från myndigheternas sida men våren 2006 friades han från alla brottsanklagelser i tingsrätten i en dom som gick mycket hårt åt Skatteverkets utredning. Åtalet var svagt och åklagaren avstod från att överklaga.
Detta fick emellertid inte Skatteverket att dra tillbaka kravet på upptaxering. Tvärtom sade man nej till anstånd med betalningen trots tingsrättens friande dom. Först den 30 december 2008 satte länsrätten punkt, när man gav Melki rätt även i skattemålet. Inte heller Skatteverket överklagade.
Melkis svåger och kompanjon förlorade sitt hem och själv fick Melki ägna dag och natt under fyra års tid åt att sköta myndighetskontakter och rättsprocesser och få företaget att överleva. Till sist fick de rätt, men den förlorade tiden kommer inte tillbaka, våndan kan inte göras ogjord och ersättningen som han och företaget tillerkändes av länsrätten täckte bara en beskedlig del av alla kostnader.
Hur hade alltsammans slutat ifall Melki inte hade haft sin ork och sin järnvilja? Hur hade det gått ifall han inte varit ekonomiskt framgångsrik och haft resurser att processa för? Man kan bara ana.
Elias Melki skriver personligt, engagerande och detaljerat om sina upplevelser i den färska boken När Skatteverket anfaller (Efron & Dotter, 2010). Det är inte ofta man får ta del av den här sortens förstahandsintryck av möten mellan företagare och kontrollmyndigheter, och det är väldigt nyttig läsning. I debatten framställs företagare gärna som framgångsrika och förmögna, starka, men här påminns man om hur liten även den mest kraftfulla entreprenör är när han ska gå i clinch med statens personella och ekonomiska resurser. Skatteverket driver process på betald arbetstid, företagaren ska svara på den tid som blir över och får stå för fiolerna själv.
Självklart behövs det skattekontroll, men rättssäkerheten ska väl vara lika god i skattefrågor som på andra områden!? Varför ska det vara möjligt att gå från tingsrätt till länsrätt i hopp om att beviskraven ska vara lägre i det administrativa målet än i brottmålet?
Bättre rättslig balans mellan myndighet och företagare är en viktig del av ett bättre näringsklimat. Det är lätt att dela känslan hos Miljöpartiets Per Bolund när han säger att han skräms av tanken att det på varje företag som håller ut och får rätt mot Skatteverket kanske går 10-15 företag som kroknar i brist på ork och resurser. Flera politiker har fått erbjudande att vara med i Melkis bok men bara Bolund har nappat. Heder åt honom för det!
Vad behövs då för bättre balans? Några förslag är rätt till offentligt biträde i skattemål, strängare bevisprövning och mindre avoga regler om anstånd med skattebetalning under pågående tvist. Det finns fler. De lyser dock samtliga med sin frånvaro i den rapport som Alliansens näringspolitiska arbetsgrupp lade fram i veckan. Se till att åtgärda den bristen före valet.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
