När centerns stämma avslutades framträdde de fyra borgerliga partiledarna inför jublande ombud. Snart är det kristdemokraternas tur att samlas till överläggningar. Inget tyder på att entusiasmen för Alliansen kommer att vara mindre där.
Det går bra för de borgerliga. Mycket har förändrats på kort tid.
Under våren 2004 började SvD driva frågan om en borgerlig allians. Från partipolitiskt håll blev de första reaktionerna avvaktande. Men uppenbarligen var tiden mogen för borgerliga initiativ. Snart började det att hända saker.
Debatten fortsatte genom sommaren, med många intressanta inspel från olika håll. När Fredrik Reinfeldt höll sitt sommartal i Vaxholm den 14 augusti hade han samma morgon väckt frågan om bildandet av en allians med de fyra borgerliga partierna. Det var ett tydligt tecken på att något var nära förestående, men
vid det laget hade det redan framgått att också de andra kunde tänka sig något i den stilen. Mot slutet av månaden träffades så de fyra partiledarna hemma hos Maud Olofsson i Högfors. De borgerliga beslutade sig för att samarbeta under beteckningen Allians för Sverige.

Allians för Sverige har ambitionen att presentera en uppsättning gemensamma förslag i ett valmanifest 30 dagar före valdagen nästa höst. För att förbereda arbetet har Alliansen tillsatt sex arbetsgrupper med representanter från de fyra partierna. Denna arbetsgemenskap har redan avsatt flera positiva resultat. Häromdagen kom till exempel gemensamma besked om en högskolepolitik med kvalitetsfokus.
Högforsmötet markerade en vändpunkt. Borgerligheten trädde fram ur skuggan och har sedan dess stått kvar i solskenet. Väljarstödet har infunnit sig. Men alliansen är ännu inte någon valallians av det slag som SvD förespråkar. Nu är det hög tid att ta nästa steg. Att vissa partier har inlett arbetet med listor och provval av gammalt märke utgör
inget hinder.

SvD:s förslag är att de fyra borgerliga partierna bildar en valallians och ställer upp under gemensam valbeteckning. Alliansens beteckning står överst på alla borgerliga valsedlar, men på fp-listorna står det sedan ”fp” efter kandidaternas namn, på c-listorna ”c” och så vidare. Alliansens samlade mandat fördelas mellan partierna utifrån resultaten för de olika listorna.
Med en gemensam valbeteckning ger de borgerliga partierna glasklart besked om sin vilja att vinna regeringsmakten och att utöva den tillsammans. Som extra bonus elimineras risken för att borgerliga väljare kastar bort sina röster på ett parti som hamnar under fyraprocentsspärren.
Alliansen måste också bygga vidare på den gemensamma politiska plattformen. Förväntningarna på gemensam politik stiger i takt med framgången. Ett valmanifest hösten 2006 framstår i dag som för lite och för sent. Ambitionsnivån måste höjas, även om det varken är realistiskt eller önskvärt med samordning och likriktning i allt; de fyra partierna bör
slå vakt om särarten i endräkten.
Steget från Alliansen till valalliansen är i praktiskt hänseende litet. Men symbolvärdet av en gemensam valbeteckning är betydande. Alliansen bör inte avstå från att utnyttja den möjligheten. Det blir sigillet som bestyrker avtalet som har ingåtts om att erbjuda väljarna ett starkt regeringsalternativ.