På måndag är det den 9 november. Inför 20-årsdagen av Berlinmurens fall droppar det in inbjudningar till evenemang för att fira kommunismens fall och minnas dess offer. Sovjetunionen bars upp av ett system som mördade miljoner och som drabbade ännu fler genom att ta deras liv.

Som ideologi var kommunismen en frälsningslära för massan, men som praktik bara producerade makt till de få härskande. Makten projicerades också bortom gränserna. Sovjetunionen var ett imperium som växte genom annektering och ockupation. Våld var inte bara ett medel utan en del av systemet. Kunskap var förbjuden frukt. Frihet tabu.

Kommunismen i Europa föll när människor inte längre fogade sig i att leva stående på knä.

Idag påminns vi om att regimer med totalitära anspråk fortfarande existerar. Det är Iran som jag tänker på. För 30 år sedan, den 4 november 1979, stormades den amerikanska ambassaden i Teheran (med ett efterföljande segdraget gisslandrama) och sedan dess firas dagen som en manifestation mot ”den stora satan”. Det är en i raden ideologiska aktiviteter i syfte att å ena sidan demonstrera regimens legitimitet och, å andra sidan, tvinga människor att underkasta sig genom att delta.

Hoppet om åtminstone sprickor i muren väcktes av de fredliga demonstrationerna mot fusket i sommarens presidentval i Iran. Visserligen skakade protesterna regimen men den blev inte rörd på allvar. ”Visa” av erfarenheten då shahen störtades har regimen istället för att ge efter för reformisternas krav på ökad öppenhet valt att skoningslöst slå ned dem.

Åtminstone ett trettiotal dödades under demonstrationerna och tusentals arresterades. Misshandel och sexuella övergrepp har ingått i de reguljära bestraffningsmetoderna. Ett par hundra oppositionella är fortfarande fängslade.

I en vanlig diktatur som Eritrea nöjer man sig med att spärra in folk utan rättgång, medan i en ideologisk diktatur krävs det ibland mer när det är de egna som ska oskadliggöras. Skenrättegångar, som dem i Moskva 1936, genomförs i Iran, där de anklagade närmast rituellt har tvingats att erkänna sin skuld mot staten. I några fall har de anklagade varit så illa åtgångna att de inte själva har kunnat läsa upp sina bekännelser. Tre dödsdomar har avkunnats.

Trots den tilltagande repressionen och varningar för att regimen ska sätta hårt mot mjukt har bland annat oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi manat till protest på det som är en officiell demonstrationsdag. Det är smart, men de gröna inslagen – oppositionens och i islams färg – kan snabbt bli rödfärgade.

Hittills har prästväldet inte vågat plocka in dem i det främsta oppositionsledet. Det säger något om regimens rädsla för att förlora kontrollen. För regimen är den 9 november rena mardrömmen. För oppositionen är dagen en symbol för att hoppet om frihet aldrig är ute.

Grönt är dagens färg.