Förslaget om att ge FRA generell rätt att avlyssna alla medborgares kabelburna kommunikation har lagts i frysboxen av riksdagen. Det är en välbehövlig näsknäpp på försvarsminister Mikael Odenberg. Men det är också ett tillfälle att, för en gångs skull, föra diskussion om våra stora säkerhetspolitiska utmaningar – innan själva beslutet fattas.

Även om det kan kännas uppfriskande att veta att det finns handlingskraftiga politiker, och även om snabba beslut i sig kan vara korrekta, så är det uppenbart att det finns stora fördelar i att genomgripande reformer debatterats väl och förankrats i befolkningen.

Odenbergs förslag speglar den hisnande omvälvning som hoten mot vårt land genomgått på ganska kort tid. Efter det kalla krigets slut har väpnade konflikter, från att huvudsakligen vara krig mellan stater, mer och mer övergått till att vara krig mot/mellan organisationer eller löst sammansatta nätverk.

I globaliseringens spår blir inte bara tomater och datorer billigare. Kostnaden för att mörda ett stort antal människor sjunker också, vilket stärker terroristgrupper som tidigare inte haft råd eller kraft att utgöra något egentligt hot.

Detta förändrar hotbilden på avgörande sätt, och påverkar naturligtvis de behov som under- rättelseverksamheten har. Hur dessa nya hotbilder ska bemötas, och på vilket sätt detta om möjligt skulle kunna legitimera vissa integritetsinskränkningar, har tyvärr inte varit föremål för debatt.

Istället har Odenberg presenterat ett förslag med oacceptabla inskränkningar i medborgarnas integritet. Argumentet att man inte kan kämpa för friheten genom att inskränka den får tills vidare anses obesegrat.

Förslaget om FRA:s befogenheter har forcerats fram på ett sätt som omöjliggjort den breda samsyn som är önskvärd i frågor som berör rikets säkerhet.

Det är olyckligt om långsiktiga säkerhetspolitiska doktriner blir beroende av riksdagsmajoriteter som byts ut var fjärde år, och lika sorgligt vore det om man genomdrev svåra inskränkningar i medborgarnas fri- och rättigheter med svagast möjliga mandat.

Bräckligheten i Odenbergs grundarbete illustreras inte bara av att socialdemokraterna, som ju alla vet aldrig har varit några stora förespråkare för individens rätt mot staten, nu har möjlighet att påstå att de är garanten för medborgarnas integritet. Även det faktum att modiga borgerliga riksdagsledamöter som centerpartisterna Frederick Federley och Annie Johansson öppet dryftat sin vånda över det personliga beslut som vacklat mellan partipiska och övertygelse är ett tydligt tecken på att propositionen hastats fram.

Om ett år kan propositionen tinas upp. Då är det enkel majoritet som gäller. Försvarsministern bör använda den tiden, inte till att ytterligare vifta med partipiskan, utan till att föra det viktiga samtal om säkerhetspolitik som saknas.