Visst finns det orostecken även här.Kvällstidningarna har det svettigt med läsartalen och dagspressen som helhet tappade bortåt tre procent av totalupplagan bara mellan 2006 och 2007. Samtidigt är många tidningsföretag lönsamma och upplagefallen sker från höga nivåer. Om man i en redaktion ser internet som bundsförvant i stället för baneman, och om man älskar och tar vara på papperstidningens möjligheter i stället för att ta ut dess hädanfärd i förskott, kan man fortfarande bli framgångsrik. Att SvD har ökat sin upplaga, fått fler läsare och tagit marknadsandelar under sex år i följd beror inte på slumpen utan på envetet förnyelsearbete, lyhördhet inför läsarna och övertygelse om att vi gör något viktigt. Marknaden är tuffare än någonsin, ändå går det bättre än förut.
Och vi tänker fortsätta att vara till glädje för en förhoppningsvis växande läsekrets även om kulturministern får sin vilja fram och lejonparten av SvD:s presstöd avvecklas.
Presstödet har möjliggjort redaktionell mångfald på ett antal orter där det nu annars hade rått tidningsmonopol. Å andra sidan har det inte tillräckligt främjat förnyelse och hjälp till självhjälp. Även den här formen av kulturstöd ska förstås kunna omprövas. Men om regeringen vill ha vettig förändring måste den ta ett större och mer kvalitetsinriktat grepp. Det duger inte att gömma sig bakom EU och behålla 1970-talsmodellen med ändringen att mindre tidningar ska få långt större stöd per exemplar än de större och mer ambitiösa. Ännu finns tid att tänka om.
Presstödet var en nödvändig livboj för SvD i den senaste lågkonjunkturen och är fortsatt viktigt för våra möjligheter att erbjuda kvalitetsjournalistik, men Den Stora Frågan för SvD är ändå inte presstödet utan att utvecklingsarbetet fortsätter, att papperstidningen och sajterna ständigt blir bättre och att dialogerna med läsare och annonsörer fördjupas.
Kanske tänker man likadant hos Bonniers, fast kanske inte. Att regeringen gör som den gör beror inte minst på en mycket intensiv uppvaktning från ägarna till Dagens Nyheter (samt Dagens industri, Stockholm City, Expressen, GT, Kvällsposten och Sydsvenskan med flera). Förhoppningen är stark om att en avveckling av stödet ska få SvD att slå vantarna i bordet. Som monopolist på sin marknad ska sedan DN kunna ta det lugnt med rationaliseringarna och ändå skära guld med täljkniv.
I denna strävan finns det plats för de mest mystiska argument. I DN (30/3) skriver Niklas Ekdal menande att SvD ägs av ”en börsnoterad koncern från Norge, världens rikaste land med en sparad oljefond på 2 400 miljarder svenska kronor”. Vad norska statens förmögenhet har med saken att göra går han inte in närmare på, inte heller på vilket sätt det är suspekt med utländskt ägande, och det var nog bäst så.
Det finns inget förvånande med DN-drömmen om att bli ensam herre på täppan. Sådan är kapitalismen. Fast drömmar kan vara förledande. Genom sitt kampanjande blåser Bonniers nytt liv i frågan om ägarkoncentration. Och om SvD nu inte följer planen och ger upp, vad händer då hos den snuvade monopolisten som har skjutit sin omvandling framför sig?
