Jo, revolutionen går visst på tv, har det påpekats i många kommentarer om den egyptiska revolten. I en välkänd sång heter det att The revolution will not be televised, men framför datorskärmar och tv-apparater har vi minut för minut kunnat följa Mubarakregimens sönderfall. Sammanbrottet för diktaturen tycks komma närmare för varje dag. När detta skrivs samlas miljoner människor på Befrielsetorget i Kairo för att uppmana diktatorn att avgå. Man känner frihetens vind dra fram. Vem kan vara oberörd av det?
Många har också jämfört händelserna i Egypten med Central- och Östeuropa 1989. Men som den välkände journalisten Thomas Friedman nyligen påpekade på amerikansk tv i Meet the Press bör man inte förväxla förhoppningar med analys. Alla ser fram mot en arabisk vår. Men revolutioner sätter många sorters krafter i rörelse. Vi har sett imponerande mod hos unga demonstranter men också gangstrar som använder kaoset till att plundra och förstöra. Vi ser tappra liberaler kliva fram men också företrädare för mer eller mindre långtgående islamism. Det vore naivt att se det som en självklarhet att utvecklingen i Egypten kommer att sluta lyckligt.
Västvärldens trovärdighet må vara sargad efter de många åren av realpolitiskt samförstånd med det hårdföra styret i Kairo, men nu måste man göra vad man kan för att stödja goda krafter och processer.
Vad som ägde rum i Central- och Östeuropa 1989 skiljer sig på väsentliga punkter från vad vi ser i Egypten. Där fanns en brett förankrad föreställning inte bara om att kommunismen skulle bort utan också om hur framtiden borde te sig. Motståndet mot den sovjetiska ockupationsmakten svetsade samman de oppositionella. De tongivande ledargestalterna hade en klar demokratisk agenda.
Även i Egypten finns respekterade ledare som önskar sitt land demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, men den liberala delen av den organiserade oppositionen är sargad och det finns starka krafter som har andra planer. Det muslimska brödraskapet är landets starkaste icke-statliga kraft.
Vi gläds åt de många vittnesmålen från modiga demonstranter, som vill ha förändring men vägrar våld, och det har hörts glädjande lite av anti-USA och anti-Israelretorik. Men det går inte att helt blunda för bilder där davidsstjärnor används som hatsymbol mot Mubarak.
Man ska inte vara naiv men inte heller lamslås av pessimism. Iran 1979 är inte bara en risk utan också en välbekant varningssignal såväl för det internationella samfundet som för egyptierna själva.
Det viktiga för omvärlden är att se verkligheten som den är och försöka göra konstruktiva inspel. Alla kan glädjas åt en diktators fall men ingen är betjänt av revolutionsromantisk yra.
