En av veckans mest underhållande och minst uppmärksammade nyheter är att Socialdemokraterna har lyckats registrera ”Nordiska Modellen” som varumärke hos Patent- och registreringsverket (PRV).

I framtiden är det alltså bara partiet som får använda det begreppet i marknadsföringen av varor och tjänster på områdena undervisning/utbildning, anordnande av handledning/instruktion, underhållning, sport/idrottsaktivitet och kulturverksamhet. I alla fall om ingen kommer med invändningar och får rätt. Överklaganden ska vara inne hos PRV senast den 9 mars.

Andra som vill använda uttrycket Nordiska Modellen ”ska vara medvetna om att det är varumärkesskyddat nu”, säger S-företrädaren Inger Segelström belåtet till partiets tidning Aktuellt i Politiken.

Föreställ er att den flitige Klas Eklund skulle vilja skriva en lärobok om den nordiska modellen och ge kurser i ämnet. Kommer då Segelström & Co att kräva skadestånd och dra honom inför rätta? Vad händer med den borgerligt lagda komiker som vill ordna stand up-kväll på temat? Tvingas hon bidra till S-kampanjen 2014 genom att det tas ut procent på inträdesavgifterna? Eller får hon tvärt nej? ”Ta du och skämta om någonting annat!”

Och vad händer härnäst? Blir det politiskt lämmeltåg till PRV med moderater som vill slå vakt om ”Sveriges enda arbetarparti” och ombud för ”Alliansens gröna röst”, som vill ha sina flitiga bävrar i fred? Ska Jonas Sjöstedt försöka få monopol på monopolismen?

Ni skakar på huvudet, men enligt SVT:s Rapport 2010 har KD redan försökt muta in ”verklighetens folk”. Ifall vi inte aktar oss kommer partiledarna snart att gå omkring med en Säpovakt på ena sidan och en varumärkesjurist på den andra.

Det är ett olustigt tecken i tiden att en stor och stark politisk rörelse försöker att koppla greppet på en debatt genom juridiska manövrer i stället för goda argument. För även om Socialdemokraterna inser att varumärkesskyddet kommer till korta i mötet med yttrandefriheten, är det uppenbart att man gottar sig åt PRV:s märkliga beslut. Registreringen blir som ett slags facit: ”Ja, ni kan säga vad ni vill. PRV har faktiskt bestämt vad som gäller.”

Ännu intressantare än själva registreringen är att Socialdemokraterna känner sig så idémässigt pressade att de har ansökt om den. Om någon hade sagt till Olof Palme eller Ingvar Carlsson att partiet bara kunde klara debatterna med de borgerliga ifall man fick sina honnörsord skyddade, hade de inte trott sina öron. Nu gläds man åt att ha fått stöd av PRV i den besvärliga kampen: ”Det känns väl lite snopet för den moderatledda regeringen”, säger Inger Segelström till Aktuellt i Politiken.

Var inte så säker på det. Varumärkesskyddet är inte precis något styrkebesked. Moderaterna tar det nog snarare som ett tydligt tecken på att man har sina motståndare på defensiven i debatten om vem som numera tar bäst hand om den nordiska – och den än så länge oskyddade svenska – modellen.

Det är inte så länge sedan Moderaterna mest förknippade detta begrepp med höga skatter, stor offentlig sektor, kuvade medborgare och unken korporatism. Men på senare år har man gjort helt om och slutit ”modellen” till sin barm. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann talar sig numera varma för skatte-finansierad välfärd, små inkomstskillnader och partssamarbete på arbetsmarknaden, och de slår gärna på trumman inför utländska besökare. Nu senast vid Northern Future Forum i Stockholm i början av februari.

Men det handlar inte bara om att stjäla Socialdemokraternas kläder utan också om att berätta en ny och mer attraktiv historia, som går ut på att den stora staten inte alls är ett kollektivistiskt utan ett individualistiskt projekt. Stat och kommun må ta stora resurser i anspråk och kräva höga skatter, men de tar också över en massa ansvar som människor annars hade varit tvungna att känna inför varandra. Förr var man insnärjd i lojaliteter mot familj, släkt och vänner. Nu betalar man sin skatt – och är fri.

Idén om denna statsindividualism sattes på pränt av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh i boken Är svensken människa? (2006). De nya moderaterna har uppenbarligen läst den med samma blossande kinder som en tonåring i färd med att sluka en ny Twilight, och nu missionerar man om att den stora välfärdsstaten och den enskilda friheten är två sidor av samma mynt. Moderaterna har börjat köra samma märke som Socialdemokraterna, men man har skaffat sig en nyare modell.

Det är listigt. Men det är inte bra.

För det första existerar ingen evig och oföränderlig modell. Det nära samarbetet mellan parterna växte fram efter Saltsjöbadsavtalet vid 1930-talets slut. Skatterna sköt i höjden först på 1960-talet. Den riktigt stora offentliga sektorn, liksom den numera K-märkta arbetsrätten, är produkter av 1970-talet, då politiken greps av våldsamt övermod och bröt upp från den lugna och stegvisa utvecklingen.

1970- och 1980-talens svenska modell var rena katastrofen och det tog 20 år av reformarbete att få ordning i vad den ställt till med.

Resultatet är den helt annorlunda ordning som vi numera har, som kännetecknas av högt men inte längre skyhögt skattetryck, ordning och reda i de offentliga finanserna, avreglerade marknader, konkurrens, valfrihet i välfärden och stor internationell öppenhet. Det hela är svenskt och måhända en modell, men det är ljusår från ”den svenska modellen”. Vi borde vara redo att tala klartext om detta i stället för att gömma sanningen bakom förlegade etiketter.

För det andra har statsindividualismen inte bara en framsida. Andra sidan av myntet är att människor har blivit enormt beroende av en statsmakt, som när som helst kan ändra spelreglerna och förändra förutsättningarna för människors tillvaro. Tänk bara på vad som händer när a-kassan eller Försäkringskassan är sen med utbetalningarna. Den som är stark nog att ge dig allting är också stark nog att ta allting ifrån dig.

För det tredje har det alltid varit en chimär att staten skulle kunna ersätta de mellanmänskliga beroendena. Även när den offentliga sektorn var som störst spelade nära relationer i det civila samhället en oerhört viktig roll för människors välfärd både ekonomiskt och socialt. Att inte erkänna och tala om detta skapar en orimlig tilltro till vad politik över huvud taget kan åstadkomma.

Sverige behöver inte en borgerlighet som lägger ännu fler ägg i statens korg. Däremot behövs ett politiskt alternativ, som ser framtiden i större mångfald och balans mellan många kraftcentrum: frivilligorganisationer, småföretag, bildningsverksamhet, trosliv, fria forskningsmiljöer, stiftelser och naturligtvis familjer.

Det goda samhället består av mycket mer än enskilda individer som konsumerar på marknaden för allt vad man har kvar när den stora staten har tagit sitt.