Vad är det för skillnad på Stockholms läns landsting och Estland? Vad gäller storlek är det mindre än man skulle kunna tro. Nästa år beräknas landstinget förbruka drygt 64 miljarder kronor. I fjol uppgick den estniska statsbudgeten till 40 miljarder, medan produktionen i landet var värd 90 miljarder totalt. Stockholms trafik- och sjukvårdspolitiker fattar beslut om nästan en estnisk BNP varje år.

Samtidigt växer BNP i Estland med över 10 procent om året, medan Vårdstockholm plågas av stelhet, köer och dålig tillgänglighet: en plåga som man för övrigt delar med andra svenska landsting. Enligt Health Consumer Powerhouses jämförelse av de europeiska ländernas sjukvårdssystem har Sverige sämst tillgänglighet i Europa.

Estland har målmedvetet gjort om sig till marknadsekonomi och utvecklas och växer så det knakar. Stockholms läns landsting har envist fortsatt att vara en väldig planekonomi och där bara knakar det.

Jämförelsen har sina brister, men efter att ha tagit del av Filippa Reinfeldts och Per Schlingmanns självspäkelse på DN Debatt (2/12) kan jag inte låta bli. De skriver: ”Vem som utför och finansierar sjukvården är inte ointressant. Det är däremot inte de viktigaste faktorerna för att komma tillrätta med vårdens utmaningar.” De är inte ute efter att stoppa privata alternativ, men utspelet kan inte gärna tolkas på annat sätt än att alternativens betydelse ska tonas ned.

De resonerar som om kvaliteten i sjukvården kunde diskuteras frikopplad från hur den är organiserad. Det är som att säga att Estlands ekonomi hade kunnat växa lika bra under en planekonomisk regim, om bara planerarna tänkt mer på kvaliteten och varit duktigare på att fatta beslut. Men i verkligheten lyckas makthavare aldrig hitta de där genierna till planerare, och marknadsekonomin slår inte planen på grund av marknadsekonomernas intelligens utan därför att valfrihet och konkurrens främjar initiativ och hushållning. Systemet gör skillnad; systemet gör en jämra skillnad!

Som Erstas direktor Thorbjörn Larsson säger i Dagens Samhälles färska temanummer om närvård: ”[S]jukvården idag lider av ineffektiva processer, medan företagare är bra på effektiva processer. Och om konkurrensen ökar strävar alla efter att bli som den bästa.”

Det värsta är att moderaterna inser det här fuller väl, och att utspelet handlar om bilden av partiet mycket mer än om vårdens framtid. Inget i direktiven till den interna utredningen antyder att man vill bli kärvare mot privatvården, men det blir ändå just den effekten som signalen får. Debattklimatet ändras. Förändringens fiender får vatten på sin kvarn.

Och detta mindre än en månad innan Vårdval Stockholm ska träda i kraft. M-topparna hade kunnat bränna sitt krut på att berätta om denna stora reform, som flyttar makt till patienterna. Istället beställer man tid på scen för en opåkallad pudel. Måhända ingår det i en briljant kommunikationsstrategi, men jag är inte människa att få syn på den.