Så här står det i pressmeddelandet från Rädda Barnen:
”Artikel 4 i barnkonventionen säger att varje land är skyldigt att använda det yttersta av sina resurser för att göra verklighet av alla barns lika värde, det vill säga skapa förutsättningar för drägliga levnadsvillkor för alla barn i landet.”
Därefter konstaterar organisationens generalsekreterare Elisabet Dahlin att Sverige bryter mot artikel 4. Detta blir pressutskickets rubrik och huvudpoäng i rapporteringen om Rädda Barnens årliga granskning av barnfattigdomen i Sverige.
Det är både tråkigt och dåligt för debatten att organisationen håller ett tonläge som verkar syfta mer till att skapa konflikter och grälsjuka än att få en fruktbar debatt. Det här med att slå politiker i huvudet med barnkonventionen är, precis som folkhälsominister Maria Larsson påpekade häromdagen, oseriöst.
Alla vet att Sverige står sig utmärkt i en internationell jämförelse när det gäller att tillvarata av barns intressen. Det gör ofrånkomligen att anklagelser om konventionsbrott får en relativistisk klang som snarare devalverar konventionens tyngd än slår mot svenska politiker. Om Sverige bryter mot barnkonventionen tillhör vi förmodligen den allra mildaste gruppen brottslingar i kategorin, om man säger så ...
Regeringen har säkert rätt i att den ekonomiska krisen har påverkat den ökning om 0,6 procentenheter (cirka 10000 barn) av andelen barn som lever i fattigdom. Granskningen är baserad på inkomststatistik från 2008, vilket betyder att den ekonomiska krisen har sitt eländiga finger med i spelet. Sett ur det perspektivet är det dessutom troligt att de kommande årens granskningar från Rädda Barnen lär visa ytterligare ökning av barnfattigdomen.
Barn i fattiga hushåll hamnar i kläm på ett sätt de inte kan påverka själva. Deras föräldrars olycka blir också deras start i livet. Sådana effekter både kan och bör vi försöka mildra.
Den ekonomiska krisen är en realitet, visst. Men den duger inte som ursäkt. Det finns alla skäl i världen att ta Rädda Barnens rapport på allvar. Det fattigdomsmått som granskningen använder sig av är absolut inte relativt. Det gör mätningen – och ökningen – än mer oroande.
Det finns också högst konkreta och dessutom relativt enkla saker man skulle kunna göra för att förbättra situationen för många. Det skulle kanske inte göra Rädda Barnen nöjda, men det skulle åtminstone hjälpa många barn i fattiga hushåll.
Idag har man enligt Socialtjänstlagens försörjningsstödsnorm rätt till telefon, tv-avgift, dagstidning. Detta ingår i vad som brukar kallas ”skälig levnadsnivå”. Dator och tillgång till internet ingår däremot inte.
För ett barn som går i skolan innebär det besvär. Skolan förutsätter ofta att elever ska kunna söka information, nås på mejl, skriva uppgifter på dator osv.
Även för en vuxen är avsaknaden av dator och internet marginaliserande. Bara en sådan sak som att allt fler myndighetskontakter sköts över nätet stänger ute. Visst finns det gratis datorer på biblioteken – en förnumstig invändning som ofta hörs – men vem vill hantera sin e-legitimation på en publik ”massdator”?
Förslaget om att uppdatera den så kallade riksnormen hörs då och då. Jag har hört företrädare för i stort sett alla partier förespråka det.
Det finns en översyn från Socialstyrelsen (maj 2007) på temat.
Damma av den – och riksnormen!
