Mer än en fjärdedel av Danmarks muslimska invandrare vill förbjuda homosexuella att utöva sin sexualitet. Det påstods förra veckan i en opinionsundersökning utförd av Danmarks statistik och tankesmedjan Cepos. Av de svarande med härstamning från muslimska länder var det 28 procent, att jämföra med 3 procent i den danska gruppen, som ville lagstifta mot homosexualitet. Vidare svarade 50 procent av den muslimska gruppen att lagen bör förbjuda böcker som ”angriper religion”.
Ger opinionsmätningen viktig kunskap? Hjälper den medborgare och politiker att fatta informerade beslut? Eller underblåser den bara en påstådd konflikt mellan ”muslimer” och ”danskar”?
Andreas Malms nya bok Hatet mot muslimer (Atlas) diskuterar huruvida det offentliga samtalet idag är genomsyrat av islamofobi. Den dryga 700 sidor tjocka debattskriften har tre avdelningar. I den första avhandlas föreställningen om Eurabia . Det vill säga konspirationsteorin om att Europa medvetet koloniseras av muslimer. I den andra delen beskrivs hur invandringsfientliga partier exploaterar konceptet Eurabia. Och det med framgång då stora delar av den övriga offentligheten redan diskuterar muslimer i termer av problem. Det tredje avsnittet jämför islamofobin med den antisemitism som ledde till Förintelsen, och varnar för att förutsättningarna nu finns för nya folkmord – på muslimer.
Ärendet är angeläget; det är viktigt att hålla rent från rasism. Tyvärr är boken ingen vidare vettig utgångspunkt för debatt om saken. Det angelägna skyms av en rad problem med såväl argumentation som avsändare.
För det första ignoreras många av de svåra frågeställningar som faktiskt finns. Malm präglas av samma slags naiva önsketänk som plågade George W Bushs presidentskap – de två tycks överens om att den muslimska världen bara är en ryggknuff från demokratisering. Där den notoriske vänsterextremisten Malm ändå erkänner vissa svårigheter är den föreslagna lösningen oftast grundad på marxistisk analys. Men det är svårt att se hur ökat klassmedvetande skulle ändra resultaten i opinionsundersökningen.
Ett mindre men dock problem är den hårda vinklingen. Ett solklart säkerhetsärende med kopplingar till andremannen i al Qaida i Irak, till exempel, beskrivs som institutionaliserad islamofobi. Jag själv förekommer två gånger i boken, och tillskrivs i det ena fallet rakt motsatt ståndpunkt än den jag uttryckt. Det finns skäl att misstänka att andra debattörer behandlas lika vårdslöst.
Direkt anstötliga är parallellerna mellan Europas historia av judeförföljelser och dagens islamistdebatt. Att Malm själv uttryckt stöd för islamistiska och antisemitiska rörelser som Hizbollah och Hamas förstärker det unkna intrycket.
Den antirasistiska tidskriften Expo (4/2007) har granskat islamofobin som den yttrat sig i bloggvärlden. Även om Expos uppdelning verkligen inte var perfekt var det ett anständigt första försök att dra en gräns mellan saklig diskussion och rasistiska fördomar. Även i fortsättningen är det nog bäst att vända sig till Expo för en diskussion om saken.
Då behöver vi inte glömma bort frågan om det är mycket eller lite när 11 procent av Danmarks muslimska invandrare säger att de vill anpassa lagen till sharia.
