Martin Schibbyes och Johan Perssons hemkomst från Etiopien blev förstasidesnyheter över hela Sverige. Alla ville rapportera om att de äntligen blivit frisläppta och en samstämmig journalistkår hyllade deras försök att ta sig in och rapportera från Ogaden.

Under några dagar verkade alla överens om att det viktigaste som fanns var att rapportera från avlägsna platser där övergrepp begås.

Men vad har hänt nu när nyheten om frisläppandet stillsamt dött ut? Har chefredaktörerna samlat ihop horder med reportrar och skickat dem till Ogaden och till andra platser där krig rasar och svält råder? Knappast.

Krigs- och konfliktrapportering är dyr och sällan prioriterad. Medierna är ovilliga att skicka sina korrespondenter till jobbiga platser. Det är frilansarna, som visserligen brinner för ämnet men som saknar de dyra försäkringarna och en hemmaredaktion som kan ingripa om något går fel, som reser iväg på eget bevåg.

Det är dessutom betydligt enklare och billigare att publicera berättelserna från två frilansjournalister, som suttit fängslade, när de kommer hem än att ta ekonomiskt och moraliskt ansvar för dem innan de åker till Etiopien.

Nej, utrikesrapporteringen förblir ett sorgebarn i journalistikens krympande ekonomiska värld. Inte ens det faktum att svenska soldater befinner sig i ett krig för första gången på en evighet har gjort att licensfinansierade SVT och SR anser det värt att ha en korrespondent på plats i Mazar-e Sharif. Detta trots att det är omöjligt att rapportera med hög kvalitet om vad som händer om man inte är på plats under en längre tid.

Okunskapen om vad som sker med exempelvis svenska intressen utomlands kommer med andra ord att fortsätta vara stor. De som vill veta vad som händer i världen får vända sig till utländska medier.

Sorgligt är det att beskåda hur kvalitetsjournalistiken vingklipps av ekonomiska skäl. Skickliga reportrar får varken gräva eller resa, däremot verkar det finnas oändliga resurser när det gäller att producera meningslösa nöjesprogram.

Kunskapen och de spännande nya tankarna återfinns istället hos initierade bloggare och tankesmedjor. Vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken utgör SvD ett positivt undantag, men i övrigt får man vända sig till bloggande experter, som står för tunga fakta och sätter press på politikerna.

Det senaste tillskottet bland svenska tankesmedjor – Frivärld – berättar om vad som sker utomlands på ett intressant sätt, exempelvis presenterades häromveckan en initierad rapport om vad som kommer att ske med kvinnorna i Afghanistan efter truppernas tillbakadragande.

Det finns med andra ord hopp för den informationssökande eftersom experter och forskare fyller det tomrum som journalistiken håller på att lämna efter sig.

Frågan är vad paradigmskiftet leder till. För hur kunniga experterna än är så åker de sällan ut till besvärliga platser och berättar om vad som sker på marken. Så vi lär nog dessvärre aldrig få reda på vad som egentligen sker i Ogaden.