inblick | Från Oxenstierna till Nuder
Kopplingen mellan rikskanslern Axel Oxenstierna (1583-1654) och regeringens samordningsminister Pär Nuder (1963-) är inte solklar. Men det finns likheter, tänker jag vid en parallelläsning av Gunnar Wetterbergs mastodontbiografi över kanslern och Nuders långtgående kommittédirektiv om framtidens maktstrukturer och uppgiftsfördelning inom staten, som socialister felaktigt kallar ”samhällsorganisationen”.
Tack vare målmedvetenhet, smidighet och anpassningsförmåga lyckades Oxenstierna under 1600-talets första hälft hantera missnöjet i landet och få med sig upproriska krafter på sitt gigantiska bygge av den svenska förvaltningen.
Krig avlöste varandra och då som nu stod statsnyttan och behovet av en effektiv skatteindrivning i centrum. Tålmodig som få sammanfogade Oxenstierna byggsten efter byggsten tills en fast struktur och en tydlig ansvars- och uppgiftsfördelning stod färdig. Konstruktionen kännetecknades av en stark centralstyrning med effektiva mekanismer för
kontroll och granskning av myndigheter och ämbetsmän.
Oxenstiernas statsbygge har i stort sett stått pall ända fram till våra dagar och hans etiska måttstock för förhållandet mellan det allmänna och det enskilda är skrattretande aktuell: ”Det du själv har nytta av ska du också själv betala”, inskärpte kanslern när hans son försökte lura Kronan att betala ut ersättning för privata resor.
Rikets intresse gick alltid före frälsets. Ett frälse som det skulle ta staten 350 år att bli kvitt. Enligt ett förslag till riksdagen designat Pär Nuder kapas det sista formella bandet mellan staten och adeln den första juli i år. Då upphör 1723 års privilegiebrev och adelns offentligrättsliga status och ridderskapet blir som vilken hobbyförening som helst. En strävan som också Oxenstierna hade men inte mäktade att fullfölja.
Vad som i förlängningen blir resultatet av Nuders utredning om samhällsorganisationen är för tidigt att säga. Men man kan konstatera att den ska gapa över allt från omprövning - läs begränsning -
av myndigheternas självständighet gentemot regeringen, till att rita om dagens kommun- och länsindelningar.
Märkbart tagen av det storslagna uppdraget skaldade i veckan utredningens ordförande Mats Svegfors (DN Debatt 26/1): ”Jag skriver i själva födelseögonblicket. Fostret är framfött, men har ännu inte avlåtit sitt första skrik.”
Svegfors uppskruvade tonläge både förvånar och förskräcker.
Samordningsminister Pär Nuder är regeringens näst mäktigaste statsråd med rätt att ingripa i allt som passerar regeringskansliet. I ett viktigt avseende saknar dock Nuder kontroll. EU-medlemskapet har blottat en spricka i den svenska förvaltningsmodellen. Sverige företräds i unionen inte alltid av regeringen utan av myndighetschefer. Detta är en kvarleva av Oxenstiernas statskonst där dugliga ämbetsmän, vitsordade för sin kompetens och skicklighet, utgjorde smörjmedlet i statsmaskineriet. På så sätt kunde departement och regeringskansli hållas relativt små och är så än i dag.
Vad som nu förmörkar Nuders tillvaro är
att regeringens utnämningsmakt har blivit tungt politiserad med följden att myndigheterna fungerar som avstjälpningsplatser för politiker som man vill bli av med, alternativt tacka för att de bussigt ställt upp som röstboskap i riksdagen.
Nuder tänker uppenbart inte ändra på utnämningspolitiken, i stället ska regeringens centralstyrning öka ännu mer och myndigheternas maktbefogenheter tunnas ut.
Visst, Svegfors ska utreda saken, men han har redan lydigt uttalat sitt stöd för en sådan ordning. Belöningen för sin tjänstvillighet har han fått i form av en landshövdingepost i Västmanland. Någon större förhoppning att få höra fostrets första skrik bör man alltså inte ha.
Maria Abrahamsson
