För några månader sedan var det istället fotografier med tema återvinning som mötte besökaren. De där kärlen vi har under diskbänken för att skilja kaffesumpen från mjölkpaketet. Sverige är ett snöigt land där vi källsorterar.

Men det är inte bildvalet, så mycket som landet Sverige, som är exotiskt i ett internationellt perspektiv. Av världens länder är Sverige mest inriktat på självförverkligande och mest sekulärt.

Den senaste tiden har en het debatt pågått om huruvida kristendomen ska ha en särskild roll i religionsundervisningen eller inte. Man kan tycka att det borde vara tämligen okontroversiellt att undervisa om historiska och kulturella fakta.

Mer förvånande är att de normer och värderingar som enligt läroplanen faktiskt ska läras ut inte skapar någon debatt. Eller det ingalunda självklara i att politiskt fastslagna dokument ska avgöra vilka värderingar som varje svensk bör omfatta.

Kanske för att det som enligt läroplanen är ”vårt samhälles gemensamma värderingar”: omsorg om miljön, jämställdhet, individens frihet, demokrati och solidaritet upplevs som självklara, oproblematiska, neutrala. Men man behöver inte ifrågasätta dessa för att inse att urvalet är en värdering i sig.

I det förslag till samhällsorientering för nyanlända som presenterades härom veckan finns också en Sverigebild. Det är föräldramöten på förskolan, bostadssegregation och statliga institutioner som ska behandlas utifrån aspekterna värden, välfärdsstat och vardagsliv.

Sverige är en välfärdsstat där barnen går i förskola. Obestridligen, men såväl välfärdsstaten som den maxtaxa som gör att förskola i praktiken är det enda tänkbara alternativet för de flesta föräldrar är resultatet av politiska beslut. Demokratiskt fattade, men det betyder ju inte att frågan är avgjord en gång för alla.

Enligt förskolans läroplan är rättvisa ett värde som ska lyftas fram. Alla gillar rättvisa, men vilket slags? Där går uppfattningarna isär. Kan man lita på att de subtila, men viktiga, skillnaderna åskådliggörs redan i förskolan?

I vilken mån är det rimligt att politiska majoritetsbeslut ska avgöra barnens värderingar även för de föräldrar som har en något annorlunda syn på världen?

Det finns de som tror att detta handlar om integration. Men mångfald är inte en etnisk fråga. Att våra ”gemensamma värderingar” inte nödvändigtvis omfattas av alla, blir bara lite tydligare om betraktar Sverige från utlandet.