Att bo i USA är att möta patriotism överallt. Bildekaler med amerikanska flaggan. Proud To Be An American på kepsar, tröjor och bakrutor. Baseballmatcher avbryts så att publiken kan sjunga America the Beautiful. Affärer skyltar med the Star-Spangled Banner.
Symbolerna äger täckning hos medborgarna. Deras plikter sammanfattas i uttrycket God, Family, Country och det är varje amerikans skyldighet att sätta dessa storheter framför den egna välfärden. Den som försvarar dem i yrkeslivet eller genom frivilliga insatser röner stor uppskattning. När jag snaggade mig häromåret och bar min USS Ronald Reagan-keps erbjöd folk mig att gå före i kön. De trodde att jag var flottist.

Som europé kan man uppleva denna nationalism som flåshurtig och ibland obehaglig. Och det är sant att estetiken inte alltid tilltalar, liksom att invändningar mot telefon- avlyssning i nationens intresse i somliga läger orättvist avfärdas som oamerikanska.
Men man ska inte begå misstaget att formulera amerikansk nationalism i termer av
dess europeiska motsvarigheter. Som enda land i världen har USA uppstått ur en frigörande idé. När medborgarna samlas kring nationen är det inte blodslinjen, religionen eller etniciteten som förenar. Gemensam nämnare är att alla människor äger den orubbliga rätten att bestämma över sin egen vardag.
Innebörden av USA:s patriotism är därför aldrig att sätta nationen framför medborgarnas intresse. Konstitutionen och landets gemensamma resurser äger sitt existensberättigande som skydd mot statens inbyggda storhetsvansinne. Nationen saknar egenvärde.

Mycket riktigt formuleras motståndet mot den senaste tidens ingrepp i den personliga friheten i ungefär samma patriotiska ordalag som ingreppens förespråkare använder. Vilken sida man landar på är sannerligen inte oviktigt, men i båda fallen handlar retoriken om att skydda medborgarnas friheter - inte att säkra nationens auktoritet.
Att kritisera USA för enskilda handlingar är givetvis inte antiamerikanskt. Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser.
Men det blir fel när man ifrågasätter handlingarnas grundmotiv. Imperiebyggande finns inte på agendan.
Att man ska bidra till det gemensamma är ett värde som genomsyrar det individualistiska USA. President John F Kennedy bad i sitt installationstal medborgarna att fråga sig inte vad landet kunde göra för dem, utan vad de kunde göra för landet. Orden väcker helt andra associationer än vad de skulle ha gjort i Frankrike, Tyskland - eller Sverige.

Bristen på denna goda nationalism - att vi bygger något tillsammans - är ytterst märkbar i dagens svenska politik. Egentligen är det inte märkligt. Idén om förpliktelser mot fosterlandet ses i ljuset av en europeisk historia med dödliga aspekter. De totalitära lärorna har gjort oss allergiska mot tanken att vi bör ge upp något av oss själva för nationens bästa.
Att gå till jobbet när det tar emot, därför att man förstör något gemensamt när man maskar. Att ta ansvar för sociala strukturer. Att se medborgarskapet som ett åtagande. För Sveriges skull? Ja, men
framför allt för alla svenskars skull - oavsett vilken husmanskost de föredrar.