Försvaret av landet är ett av statens mest grundläggande kärnuppdrag. Det ingår i det som utgör startpaketet för en stat, men det utgör också krav som folkrätten ställer på Sverige. För att öka trovärdigheten för den nationella dimensionen i försvarspolitiken behöver vi genomföra en rad förändringar.

Sverige gjorde en seriös insats präglad av grundlighet och kompetens, säger den norske Natoambassadören Vegard Ellefsen när jag frågar om det svenska deltagandet i Natos krisövning (CMX) den 19–26 oktober förra året.

Sverige har deltagit också tidigare, men denna CMX var annorlunda. Det var Natos första krisövning i vilken den kollektiva försvarsgarantin utlöstes (artikel 5) när en fiktiv ö-stat utanför den norska kusten uppträdde aggressivt med fokus på Norge. Man kan ana sig till att Sverige ställde flygstridskrafter och svenskt luftterritorium till Natos förfogande. I övningen användes inte några verkliga militära styrkor utan det var en rejäl genomkörare av rutinerna.

Krisens geografi är en avspegling av att Natos nya säkerhetsdoktrin åter fäster större vikt vid det gamla uppdraget (försvarsallians), medan inbjudan till Sverige (och Finland) att delta i en artikel5-övning avspeglar det nya Nato. Den ska även ses i perspektiv av den status som följt av goda svenska internationella insatser och förmåga att verka inom Natoramen. Lägg därtill att det politiska samförståndet mellan Sverige och Natoländerna lägger en värdemässig grund.

Öppenhet och samarbete kommer än mer att bli nyckelord för Nato i en tid av ekonomisk kris och bantade försvarsbudgetar. Den attityden gäller också mot stater utanför medlemskretsen. Det gör att Sverige blir högintressant om Nato väljer att fördjupa integrationen med stater som inte är medlemmar i samband med Natos toppmöte i Chicago i maj. Samtidigt ställer redan den fortsatta fördjupningen (senast på cyberområdet) och artikel 5-övningen frågan om det svenska icke-medlemskapet på sin spets.

Under krisövningen fick Sverige delta i Natos högsta beslutande församling Atlantrådet och i de relevanta operativa kommittéerna. Att sitta med vid bordet är dock inte detsamma som att ha rösträtt. Alltmer av delade resurser och specialisering gör dessutom talet om handlingsfrihet som motiv för att inte vara fullvärdig medlem till tom retorik. Tvärtom skapar det beroende utan inflytande. CMX-övningen understryker dessutom att Solidaritetsförklaringen saknar praktisk relevans utanför Nato.

Solidaritetsförklaringen var ett förkastande av alliansfriheten som ideologi. Den innebär ett erkännande av att Sverige, å ena sidan, inte kan klara sig på egen hand och, å andra sidan, förpliktar sig till att sträcka ut en hjälpande hand till EU-länder och nordiska icke-medlemmar i EU. I stort sett alla är medlemmar i Nato.

EU är en återvändsgränd när det gäller försvar – Nato är och förblir basen för säkerhet i Europa och fundamentet för bandet över Atlanten. Beroendet är ömsesidigt, men i ett läge där USA vänder blickarna mot Stilla havet och Kina skulle ett svenskt medlemskap stärka Nato och skapa gemensam säkerhetspolitisk nytta.

Intressant nog har också Moderaterna dragit denna slutsats. Partiets utrikespolitiska plattform från i höstas anger att man ska ”verka för en svensk anslutning”. Medlemskap för Sverige och Finland skulle göra det mycket enklare att förverkliga planerna på försvarssamarbete mellan Sverige (flyg och ubåtar), Finland (armé och luftförsvar) och Norge (högsjöflotta).

För svenskt vidkommande är det nuvarande alternativet att ställa upp under Natoflagg och hoppas på det bästa om det skulle krisa till sig.

Inför försvarsbeslutet 2014 är det dags att förverkliga en utredning om för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap. Det är viktigt för att fakta och debatt, men också för att skapa beredskap för ett svenskt medlemskap.

Under CMX-övningen agerade Sverige med hänvisning till den nordiska dimensionen, Lissabonfördraget och den svenska Solidaritetsförklaringen. I säkerhetspolitiska termer har deltagandet i artikel 5-övningen givit den ökad trovärdighet, men för att vara effektiv krävs ett bättre samspel med försvarspolitiken. De båda delarna måste stödja och stadga varandra. Så är det inte i dag. I stället bidrar den säkerhetspolitiska oklarhet som fortfarande råder kring de svenska utfästelserna om att ge och ta emot militär hjälp till att skapa osäkerhet.

Säkerhetspolitik, strategi och operativ förmåga måste hänga ihop. Det krävs en förstärkning av försvarspolitikens nationella dimension.