Gaddafis Libyen ”prisas för sitt demokratiska system”. Libyen får också beröm ”för att ha gjort människorättsområdet till högsta prioritet”. Vidare ges ”beröm för det juridiska ramverket till skydd för mänskliga fri- och rättigheter”, för ”framstegen i värnet om de mänskliga rättigheterna, särskilt vad gäller ekonomiska och sociala rättigheter”, ”för samarbetet med internationella organisationer”, och för ”hängivenheten i arbetet att stärka de mänskliga rättigheterna”, samt för sitt ”seriösa åtagande att gå Rådet för mänskliga rättigheter tillmötes”
Det är ingen måtta på hur väl Libyen lever upp till de mänskliga rättigheterna. I alla fall inte om man får tro den rapport som FN:s råd för samma rättigheter har tagit fram, och som detta enligt planen ska anta senare i mars. Om det nu blir av, vill säga. Libyen har som första land någonsin blivit ett uteslutningsärende i Rådet, och kanske passar övriga skurkstater på att revidera sina bedömningar. Det som skrevs i november framstår inte som så tjusigt längre.
FN:s råd för mänskliga rättigheter grundades 2006, för att ersätta ett tidigare FN-organ som hade havererat totalt och blivit ett skydd för diktaturer.
Men rådet är inte bättre än föregångaren. Här sitter 47 medlemsstater, av vilka majoriteten inte själva uppfyller de grundläggande kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Bland medlemmarna finns Saudiarabien, Kina, Kuba, Pakistan, Angola, Qatar, Uganda, Ryssland, och fram tills nu även Libyen, som sagt. Just nu leds rådet av Thailand, som är bättre på semesterresor än medborgarinflytande.
Istället för att granska skurkstater, fungerar Rådet som ett skydd för stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Inga resolutioner fördömer Kina, Iran eller Zimbabwe. Kritiken handlar oftast (i cirka 70 procent av resolutionerna) om Israel.
Nu ska Sverige med, deklarerade regeringen i januari, i syfte att ”öka rådets möjligheter att nå resultat på marken”. Men givet hur det har fungerat hittills vore det väl en rimligare politik att minska rådets möjligheter att nå resultat?
Den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson försökte försvara ansökan i SVT:s Aktuellt i måndags. ”Det är viktigt”, sade hon, ”att Sverige aktivt visar att vi jobbar varje dag med mänskliga rättigheter.”
Hur detta åstadkoms genom medlemskap i ett råd som, fram tills det blev politiskt omöjligt, gjort sitt yttersta för att skönmåla Muammar Gaddafis Libyen framgick dock inte.
Carlsson tycks tro att Sverige kan påverka diktaturernas maktspel. ”Om vi väljer att inte vara med, då lämnar ju vi fritt spelrum för dem”, sade Carlsson. ”När Sverige nu gör en seriös kandidatur så erbjuder vi ju också land efter land att faktiskt rösta på Sverige och därmed rösta för mänskliga rättigheter.”
Men Sverige skulle inte göra någon skillnad i rådet. Det är inte så att ett svenskt medlemskap skulle ersätta en diktatur. Medlemsstaterna väljs på regional basis – Sverige skulle peta något annat västland. Inte heller är det troligt att Sverige skulle kunna tala Kina eller Uganda tillrätta.
Tvärtom skulle förtryckarstaterna använda Sveriges medlemskap som demokratiskt sigill på de egna förbrytelserna. Vi skulle ge legitimitet åt deras brott.
Vi har inget där att göra.
