I Sverige är det dyrt att anställa och arbetslösheten är hög. Så varför inte bara sänka lönerna?

Nej, det är inte så enkelt.

Den 20 december offentliggjorde Eurostat den senaste statistiken över andelen anställda i låg-löneyrken i Europa. Med låg lön menas här en inkomst som understiger två tredjedelar av medianlönen. Det är med andra ord ett relativt begrepp. I Norge räknas man som låglönearbetare om man tjänar mindre än 16,6 euro i timmen, alltså cirka 142 svenska kronor, medan man i Litauen passerar låglönetröskeln vid en timlön på 1,8 euro, drygt 15 kronor.

Bortsett från Turkiet, som är ett undantagsfall med höga minimilöner, låg medellön och extremt få kvinnor i arbete, är Sverige det land som har lägst andel av de anställda i låglönearbeten. Här har 2,5 procent av de arbetande låglönejobb, vilket betyder en timlön på 9,9 euro eller närmare 85 kronor. Graden varierar med kön och utbildning. Bland svenska arbetande kvinnor har 3,1 procent låga löner och bland lågutbildade 4,2 procent.

Sverige står i särklass. I Finland, som hamnar närmast, har 5,9 procent låglönejobb. I Danmark ligger nivån på 7,7 procent och i Norge på 7,3 procent.

Nere på kontinenten är det annorlunda. I exempelvis Nederländerna har 18,1 procent låg lön och i Österrike 15,0 procent. Frankrike (6,1) och Belgien (6,4) framstår dock som närmast skandinaviska. I Storbritannien ger 22,1 procent av jobben låga löner. Snittet för EU är 17,0 procent.

Det är svårt att se något samband mellan många låglönejobb och låg arbetslöshet. Europa rymmer stater som både har stor andel låglönejobb och hög arbetslöshet, som Polen, Bulgarien, Estland och Spanien, precis som det finns länder med relativt höga löner och låg arbetslöshet, som Norge och Österrike. Det vore annars frestande för en liberal att vifta med det tyska exemplet, där 22,2 procent har låg lön och arbetslösheten är nere på drygt 5 procent.

Men siffrorna från Eurostat lånar sig inte till plakatpolitik. Det tycks inte vara så enkelt i våra avancerade ekonomier att fri lönesättning leder till full sysselsättning, vilket annars viss samtidsdebatt ger sken av.

Däremot finns det skäl att anta att Sverige, från den extremt låga graden, skulle kunna öka andelen låglönejobb påtagligt. Vår befolkningssammansättning torde inte skilja sig så mycket från övriga länders. Även här finns ju ett normalt antal människor som, trots att de inte uppnår samma höga produktivitet som genomsnittet, skulle kunna försörja sig själva genom arbete.

Kostnaden att anställa spelar roll. Det har visats gång på gång, bara genom Alliansens reformer: avdragen för hushållsnära tjänster är tydliga exempel på hur jobb skapas när det blir billigare. Men det uppstår inte hur många jobb som helst. Regeringens instegsjobb täcker exempelvis inte på långa vägar behoven, trots en 80-procentig subventionsgrad.

Sverige skulle behöva en halv miljon nya jobb. Den absoluta merparten av dem skulle inte kunna bli låglönejobb. Så ser inte vår ekonomi ut.

Däremot är det rimligen möjligt att hitta ytterligare nya jobb, företrädesvis i tjänstesektorn, med hjälp av lägre löner. Det skulle inte lösa alla problem, men ta oss en bit på vägen.

I en avancerad ekonomi tycks behovet av låglönejobb vara begränsat. I snabbköpen packar man sedan länge själv sina kassar, och numera sköter man även kassan.