Är svensk utrikespolitik framgångsrik? Varken storleken på Carl Bildts resetraktamente eller det aldrig sinande twitterflödet är något riktigt bra kvitto på hur det går. Men att döma av den utvärdering som gjorts av tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR) går det riktigt bra på vår centrala utrikespolitiska arena: EU.

ECFR:s Scorecard är ett försök till skattning av de enskilda ländernas betydelse i det spektrum av frågor som tillsammans utgör EU:s utrikespolitik. Sverige hamnar på fjärdeplats när antalet specifika frågor i vilka medlemsländerna spelar en ledande roll summeras (efter EU:s stormakter Tyskland, Frankrike och Storbritannien). Samtidigt finns Sverige inte alls med på tio-i-botten-listan över eftersläntrare (till skillnad mot Frankrike och Tyskland).

Sverige har toppnoteringar i frågor som inte får särskilt mycket utrymme i medierna men som är viktiga: Västra Balkan, Turkiet och nya Östeuropa. Sverige har också en ledande roll inom EU i förhållande till Ryssland – i dimensionerna mänskliga rättigheter och frusna konflikter. Klimat och bistånd är två multilaterala arenor där Sverige står starkt.

Så tecknas också en bild av vad som står i fokus i svensk utrikespolitik för den borgerliga regeringen. Men EU då?

EU uttalade sig om utvecklingen i Libyen. Frankrike satt i förarsätet när det gällde att stödja upproret mot Gaddafi och få till stånd det FN-mandat som öppnade vägen för en internationell intervention. Tyskland satte sig inte ens i baksätet.

Det är en ögonblicksbild av hur EU:s utrikespolitik alltför ofta ser ut: bakom allmänna uttalanden som alla medlemsländer ställer upp på finns oenighet om vad som faktiskt bör göras. Något annat är egentligen inte att förvänta, utan den svaghet som detta innebär för EU som utrikespolitisk aktör är en konsekvens av att unionen inte är en stat.

Därför är det inte helt förvånande att EU:s utrikespolitik inte står högt i kurs när de tre huvudvariablerna (enighet, resurser, resultat) i ECFR:s Scorecard vägs samman på en betygsskala från A+ (enastående) till F (misslyckande). Det blir mest C:n.

Men allvarligt är att USA-politiken i stort inte ens bedöms som tillfredsställande och att det i Nato-frågor bara blir ett C-. Det är riktigt dåligt.