Sverige ställde upp men förlorade då generalförsamlingen röstade i början av veckan. Vi fick ingen plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter, men det är inget att sörja. Tvärtom. Rådet är nämligen ingen arena för människorättskämpar. Om Sveriges kandidatur varit lyckosam hade vi fått arbeta tillsammans med några av de värsta förtryckarna. Inom FN-systemet är alla lika. Diktatur eller demokrati spelar ingen roll, så även i rådet som ska hantera mänskliga rättigheter.

På ena sidan om sig hade Sveriges representant kunnat ha en delegat från Etiopien, ett av de länder som nu valts in. Etiopien får näst sämsta betyg och klassas som ”ofritt” av Freedom House, en organisation som varje år rankar länder utifrån deras respekt för demokratiska rättigheter.

På andra sidan hade en representant för det alltmer auktoritära och också nyinvalda Venezuela kunnat sitta. Under pausminglet hade svenskarna på plats, om vi blivit invalda, kunnat utbyta gratulationer med Förenade Arabemiraten, världsledande i kvinnoförtryck och ett annat nytillskott i rådet.

Rådets förtryckarstater bygger vidare på en tradition lika gammal som rådet självt. När Libyen fortfarande styrdes av Gaddafi-regimen var landet ordförande under en period. Bland dagens medlemmar finns både Kuba och Kina i sällskap av bland andra Saudiarabien (där kvinnor är förbjudna att köra bil).

I rådet finns förvisso demokratier, bland dem USA, som valdes om i måndags. Men det är svårt att se vad de goda krafterna ska kunna uträtta i ett organ där man sitter på samma villkor och mandat som diktaturerna, som knappast har intresse av att främja mänskliga rättigheter.

Rådet används alltför ofta som megafon för oproportionerlig kritik mot Mellanösterns enda demokrati, Israel. Israel är faktiskt det enda landet som står som permanent punkt på rådets mötesdagordning, trots att det inte under några kriterier kan ses som världens värsta människorättsbrottsling.

Men så är det ju inte heller mänskliga rättigheter som rådet sysslar med, i begreppets verkliga mening. Om listan över nuvarande och tidigare medlemsstater inte räcker som bevis kan man titta på vad rådet röstat igenom bara under hösten. Som forskaren Magnus Norell skrev på GP:s debattsida ( 12/11) antog rådet nyligen en resolution som ger länder rätten att trotsa FN-stadgan om mänskliga rättigheter då målet är att skydda ”traditionella värderingar”.

Resolutionen är luddigt skriven och definierar inte vilka värderingar som avses. Det innebär att länder där brott mot mänskliga rättigheter är en del av vardagen, och skyddas eller rentav uppmuntras av det juridiska systemet, kan komma att gömma sig bakom traditionsargumentet om de får kritik. Särskilt kränkningar av kvinnor och hbt-personer kan ursäktas med resolutionen som förevändning, menar Norell.

Det FN-organ vars huvuduppgift är att främja mänskliga rättigheter gör alltså i praktiken ofta det rakt motsatta. Så har det varit sedan rådet grundades och så lär det fortsätta.

Tack vare förlusten slipper Sverige skänka legitimitet åt allt detta. Det är bara att korka upp champagnen och fira förlusten.