Sverige får faktiskt skylla sig självt

Sverige får skylla sig självt! Somalier, som aldrig lyckats få jobb här, flyttar till England, liksom många iranier. Sverige är inte redo för arbetssugna somalier – eller för duktiga iranier som utbildat sig till tand­läkare och vill borra men inte får en chans att göra det i svenska tänder. De som har en chans lämnar det paradis de trodde att de kom till efter att smekmånaden med de vänliga, omhändertagande, bidragsutbetalande svenskarna är över.

Nu lämnar också Mauricio Rojas Sverige – efter mer än 35 år. Sverige blev aldrig helt och fullt hans land, svenska blev aldrig helt hans språk. Den ­svenska lagomheten, avundsjukan och missunnsamheten var aldrig något han kunde anamma.

Mauricio accepterade AMU-tantens besked när han anlände från Chile, att han inte skulle tro att han kunde bli jurist. Trots att han i Chile hade studerat ­juridik i tre år. Men han tackade ­gladeligen ja till en tvåårig utbildning till svarvare. För han tänkte åter­vända till Chile och kunde behöva dessa färdigheter. Han ­glömde dock aldrig hur det kändes när kvinnan på AMU tittade på ­honom och lät ­honom veta att sådana som han inte skulle hysa ouppnåeliga drömmar.

För sex år sedan stod Mauricio och jag utanför riksdagen i en tvåmannademonstration i bitande kyla. SVT följde oss för Aktuellt. Trettio år hade gått sedan Mauricio kom till Sverige. Svarvaren hade blivit ­docent i ekonomisk historia, hade varit chef på tankesmedjan Timbro, skrivit oräkneliga böcker och valts in i Sveriges riksdag.

När vi stod där med våra plakat med texten ”Flyktingar är också människor” hastade partikamrater till Mauricio, liksom representanter för andra partier, förbi. Själva skulle de knappast ha kommit på en så märklig idé och ansåg förmodligen också att det hade varit under deras värdighet. Jag minns mycket väl ­vilka de var.

Men det är Mauricio i ett nötskal. Högutbildad, briljant och snabbtänkt men samtidigt med ett stort hjärta och en jordnära inställning, som gör honom ­levande och mänsklig.

Vid sitt avskedsseminarium höll Mauricio ett ­personligt och engagerande tal: som alltid fyllt av ­patos, klokskap och visioner. Den tomhet som han lämnar efter sig i Sverige är stor. Sina djärva visioner uttalade på distinkt chilensksvenska tog han med sig. Tv-sändningarna från riksdagens debatter blir åter­igen grå och trista när den färgstarke ledamoten som med glöd brukade föra fram sina åsikter inte längre deltar.

Mauricio lämnade inte Sverige efter att han hade fått ett nytt jobb. Han ville lämna Sverige, skaffade en ny bostad och satte ut sitt hus i Sverige till försäljning innan han hade ett jobb. Först efter beslutet att flytta fick han en tjänst som rektor för en skola för ­integrations- och biståndsfrågor i Madrid. Nu får han återigen leva på sitt eget språk, spanska. Som han själv uttrycker det:

– Jag vill kunna gå till skomakaren och lämna in mina “zapatos”, inte mina “skooor”. “Skooor” – det låter inte så fint. Zapatos, det låter vackert!

Finns det någon som kommer att lyckas i ett nytt land så är det Mauricio Rojas. Som, om det skulle gå snett, alltid kan försörja sig som verkstadsmaskin­reparatör. Men han hade gärna fått stanna. Liksom de arbetssugna somalierna och iranierna.

Merit Wager är översättare och fri debattör.