För några år sedan slet en irakisk kvinna i Bagdad av mig sjalen jag bar för att inte stöta mig med någon.

”Du behöver inte bära den”, sade hon ilsket.

Islamister hade börjat tvinga kvinnor att täcka sitt hår och klä sig traditionellt, så varför skulle jag, av ren bekvämlighet, vika ner mig för krav jag egentligen inte behövde följa?

Jag tänker på saken när jag läser Ricki Neumans reportage om multikulturalismens död (SvD 18/5). På en skola i Strömsund placerade man en hög skärm mitt i klassrummet för att separera manliga och kvinnliga elever.

I en broschyr från Statliga Ungdomsstyrelsen står det att: ”Man måste inte bara köpa den rådande svenska versionen av jämställdhet. Det är bättre att istället försöka hitta en egen version utifrån grupp och kultur.” 70000 svenska ungdomar lever i hederskulturer där de inte får bestämma hur de ska klä sig, umgås eller gifta sig med. Femtonåringar skickas utomlands för att giftas bort, och om de vägrar riskerar de att mördas.

Hur kunde detta land som brittiska The Guardian en gång kallade “the most successful society the world has ever known” börja tulla på de principer som en gång var så viktiga?

Sverige är sekulariserat, ingen präst kan stövla in i någons hem och lägga sig i hur folk lever eller ligger. Arbetare har rätt att tillhöra fackförbund, barn får utbildning oavsett klass eller kön. Kvinnor har samma rättigheter som män. Allt detta beror på tidigare generationers uppoffringar, kamp och mod och är sannerligen ingen självklarhet.

I Mellanöstern dör människor i kampen för demokrati. I Saudiarabien arresteras kvinnor som vill köra bil. I Afghanistan fängslas våldtagna kvinnor eftersom sex är ett brott och småflickor dödas för att de går i skolan. Människor offrar sig för att få det som vi i Sverige tar för givet.

Så varför åsidosätts rättigheter för utlandsfödda svenskar?

Varför buntas de samman till etniska och religiösa grupper som uppmuntras leva isolerade från samhället istället för att behandlas som individer med samma rättigheter, skyldigheter och ansvar för samhället som alla andra?

Den havererade integrationen skapar ju inte bara utanförskap utan är dessutom svindyr. Sverige är det land inom OECD som är sämst på att ge invandrare jobb, vilket kostar staten cirka 34 miljarder kronor per år.

Men enligt Neumans reportage är något nytt på väg att ta form. ”Nu betonas det stora projektet. Vi lever i samma samhälle, vilket betyder avsevärt mer än att vi bor på samma plats. Den nationella väven måste stärkas; det etniska och religiösa får komma i andra hand.”

Det låter som ett förhoppningsfullt steg bort från unken rasism och överdriven tolerans. För mänskligheten består av individer inte födelseorter och det är ointressant om någon firar jul, hanukka eller ramadan.

Tänk om fokus istället låg på att bygga på och förbättra det land, de värderingar och den fantastiska idé som Sverige faktiskt utgör. Hade det inte varit bättre, för alla?