Hade Sverige kunnat göra någonting annorlunda? Det är en naturlig fråga att ställa efter gårdagens besked från vitryska UD om att deras ambassad i Sverige stängs, samtidigt som svenska diplomater i praktiken utvisas från landet. Vissa tycker att Sverige eskalerade konflikten genom att svara oväntat hårt på Vitrysslands utvisning av Sveriges ambassadör Stefan Eriksson. Men grunden till konflikten ligger inte där, utan i Sveriges arbete för mänskliga rättigheter.

Mycket pekar på att en utvisning av Eriksson varit på gång sedan länge, på grund av Sveriges starka engagemang för demokrati i landet. Men i en diktatur som Vitryssland är detta en av ambassadens kärnuppgifter, och bör så vara. Grunden till debaclet är egentligen att svenska ambassaden har gjort detta alldeles för bra för regimens smak.

Vitryska UD:s talesperson sade i går att Eriksson ”gått utöver det vanliga uppträdandet för en utländsk ambassadör”. Det stämmer på sätt och vis, och det hedrar Eriksson.

Till skillnad från andra ambassadörer i landet har han tagit sitt arbete på så stort allvar att han lärt sig vitryska, ett språk som talas av få men som ses som symboliskt viktigt eftersom Lukasjenko gjorde ryska till officiellt språk vid sitt makttillträde 1994. Ilskan från regimens sida är egentligen det bästa betyg Sverige kan få. Den visar att det vi gör spelar roll.

Naturligtvis skapar stängningarna av ambassaderna stora problem. Utan permanent närvaro i Vitryssland blir det svårare för Sverige att arbeta med de demokratistödjande programmen på plats, vilket kanske är precis vad Lukasjenko vill.

Men i grunden hade Sverige inte kunnat blidka den vitryska regimen utan att kompromissa med viktiga principer. Att avsluta det för regimen så provocerande demokratistödet hade varit en oacceptabel eftergift gentemot en skurkregim. Att inte ha kontakt med den demokratiska oppositionen i ett land som Vitryssland hade varit närmast tjänstefel.

I grund och botten är det den vitryska diktaturens natur som har orsakat det alltmer låsta läget. Auktoritära stater kommer alltid att provoceras av andra länders utrikespolitik för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är inget skäl för Sverige att vika sig.