Konstnären Eric Ericsons erbjudande, publicerat i Brev till samhället (Kartago 2003) har många bottnar. Inte bara är det roligt att föreställa sig en dräkt i älgskinn, näver och stål, det är också kittlande att tänka på hur jobbigt de måste ha tyckt det hela var på Mona Sahlins departement. Brevsvararna vill inte gärna uppmuntra rättshaverister, och absolut inte ha dem på besök.

Man förstår intentionen i det inlindade svaret från Sahlin, vid tiden minister med ansvar för integration och demokrati. ”Som du säkert förstår är jag just nu mest på resande fot.”

Men Ericson sätter också fingret på en av de stora skillnaderna mellan den tjattrande klassen och verklighetens folk: synen på det svenska.

Precis som många andra offentliga debattörer är politiker ofta ovilliga att prata om det svenska, i synnerhet i positiva termer. Fredrik Reinfeldt har exempelvis sagt att ”ursvenskt är bara barbariet”, Maud Olofsson att ”det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige”, och Sahlin själv har utbrustit avundsjukt om andra folk att ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker."

Med Europas blodiga 1900-talshistoria i åtanke är det uppenbart att nationalism bör problematiseras, men måste den offentliga debatten alltid göra det till den grad att det liknar självförakt? Att döma av jublet vid kronprinsessans bröllop, när hon tackade svenska folket för att hon av det fått sin prins, har allmänheten ett mer otvunget förhållande till begreppen.

Än märkligare blir det när man begrundar kultursynen i samma offentliga debatt. Jag kom att tänka på det när jag läste Jamaica – Sverige tur & retur, berättelsen om svensk reggae, skriven av journalisten Kristian Lönner och nyss utgiven av Stenberg-Schentz förlag. Det är en fängslande kartläggning av hur reggaemusiken kom till Sverige och hur den har fortlevt sedan dess. Här får man veta att en då internationellt okänd Bob Marley faktiskt spelade in i Sverige redan 1971, för en i dag bortglömd och då totalsågad film (Gunnar Höglunds Vill så gärna tro).

Här får man bakgrunden till den första svenska reggaeplattan, Peps Perssons Hög Standard (Sonet 1975). Och här får man följa med från Skärblackas osannolika bruksreggaemiljö ända fram till de svenska killar som i dag faktiskt exporterar rytmer till Jamaica. Med mellanlandningar hos allt från Borlänges bortglömda Rootvälta till tioårsjubilerande Uppsala Reggae Festival.

Vad är det som gör den här boken intressant? Man önskar att man kunde säga att det är musiken. Men lägg Soldat ska, med Thomas Gyllings gamla band Reggae team, bredvid valfri singel av Prince Buster eller Desmond Dekker, så blir det tydligt att det inte handlar om kvalitet.

Nej, det intressanta är förstås att det är svenskt. Vilket tycks helt oproblematiskt när det gäller kultur. ”Det var skånsk reggae som skulle spelas, med svensk musikhistoria i minnet”, heter det exempelvis om Peps.

Faktum är att man skulle kunna göra det här experimentet med hela kulturpolitiken. Man skulle kunna fråga landets kulturelit, som inte sällan tävlar i att förakta flaggviftande svennar, om den vill ha en kulturpolitik som delar ut medel till hela världen enbart efter kvalitet, eller om den vill premiera svensk kultur.

Ändå denna skräck för det svenska. Man parodierar det gärna, som i Eric Ericsons brev, men får beröringsångest när det faktiskt visar sig att människor känner någonting inför nationaliteten.

I sin tankeväckande doktorsavhandling Hur mycket mångfald tål demokratin (Gleerups 2009) avdramatiserar statsvetaren Andreas Johansson Heinö synen på nationalism. Han visar övertygande att en vurm för det svenska inte behöver stå i motsats till, ja varför inte det jamaicanska? Tvärtom pekar han på behovet av en egen identitet för att det ska finnas något att integreras in i.

Kanske behövs det helt enkelt älgskinn, stål, näver, och bark för att göra svensk reggae.