Med nationaldag, firande av nykläckta studenter, kronprinsessbröllop och midsommar blir juni 2010 en månad med många manifestationer av svensk nationalkänsla. Ett särdrag hos samtliga dessa tilldragelser är den markanta närvaron av invandrade svenskar, något som blev tydligt synligt i de folkliga hyllningarna vid kronprinsessans bröllop.
Att invandrare och naturaliserade medborgare på det här sättet ger uttryck för vilja till samhörighet och deltagande i nationella traditionsyttringar är löftesrikt och påminner om att både den officiellt omhuldade mångkulturalismen, och varningarna för den svenska särartens snara undergång, är missriktade.
Det stora inslaget av invandrare i firandet av svenska högtider utgör också en viktig motbild till de återkommande och nödvändiga diskussionerna om utanförskap, misslyckad integration, stenkastning och angrepp på polis och räddningspersonal.
Ty den övergripande och långsiktiga trenden vad gäller den proportionellt sett stora närvaron av invandrare i Sverige är, alla problem till trots, en gradvis och frivillig assimilation i det svenska samhället.
En sådan utvecklingsriktning är naturlig. Inte bara därför att det skulle förefalla märkligt att som invandrad till Sverige till exempel kräva den urgamla monarkins avskaffande av rationalistiska skäl eller argumentera för att det är skrockfullt att fira nationaldagar eller sommarsolstånd. Utan framför allt därför att viljan till anpassning och att ta seden dit man kommer är universella mänskliga karaktärsdrag.
När en majoritet av infödda svenskar i attitydundersökningar håller med om påståendet att ”invandrare som tänker stanna i Sverige bör i sitt eget intresse bli så lika svenskarna som möjligt”, tas detta ofta till intäkt för att assimilationstanken är stark och att den går ut på att de som invandrar till Sverige bör klippa banden till sina ursprungsländer och kulturer och försvenska sig. Men tankefiguren kan lika gärna beskrivas som att en majoritet anser att det är möjligt att just bli svensk, vilket ska kontrasteras mot till exempel Tyskland, där man fortfarande kan tala om Ausländer der dritten Generation: tredje generationens utlänningar.
Viljan att smälta in och vara delaktig blir lättare att omsätta i praktiken i ett samhälle som det svenska, vars assimilativa nationalism är återhållen och samtidigt välkomnande. Självklart sker denna assimilation med ett visst bibehållande av uttryck från ursprungskulturer eller religiösa sedvänjor – studentmössor bärs stundtals till huvudduk och ibland viftas det både med hemlandets flagga och den svenska flaggan på nationaldagen.
På midsommarafton hörs såväl Taube som Fairuz och det serveras både sill och hummus och Nyköpingsbrännvin har klara likheter med grekisk ouzo, libanesisk arrak och turkisk rakı. Men det är till Små grodorna som vi hoppar runt midsommarstången.
Thomas Gür är företagare och fri skribent. thomasgur@hotmail.com
