Nästa år börjar det nya filmavtalet gälla, och i samband med det fyller svensk filmpolitik femtio år. 1963 lyckades Harry Schein, med hjälp av hot om en särskild skatt, tvinga in branschens olika aktörer i ett system där varje biobesök avgiftsbelades och där påföljande intäkter fördelades ut till svensk filmproduktion.

Publikdragande utländsk film och svensk skräpproduktion – läs Åsa-Nisse – kunde på så sätt beskattas och bekosta kvalitetsfilm.

Avtalet följdes av en vital period i svensk film, vilket många har tagit till intäkt att modellen fungerade. Men Sverige var redan en cinematografisk stormakt, åtminstone i förhållande till landets litenhet.

Redan på 1910- och 20-talet hade branschen stor internationell framgång, med regissörer som Victor Sjöström och Mauritz Stiller, för att inte tala om en fotograf som Julius Jaenzon eller en stjärna som Greta Garbo. Även på 1950-talet hade svensk film en guldålder: det var då Ingmar Bergman fick sitt internationella genombrott.

Mycket riktigt: så småningom stagnerade Harry Scheins skapelse. Stödet till kvalitetsfilm urholkades och blev ett branschstöd. Och i höst fullbordas förfallet. Då kommer 2011 års femte mest sedda svenska film Åsa- Nisse – Wälkom to Knohult att erhålla miljonbelopp i efterhandsstöd från Svenska Filminstitutet.

Branschens materiella förutsättningar har förändrats totalt på fem decennier, både vad gäller produktion och konsumtion. Idag har varje skolbarn en filmkamera i sin mobiltelefon, och bara cirka 2 procent av filmtittandet sker på bio.

Filmpolitiken, dock, förblir. Igår kom regeringen med sin filmproposition, som egentligen mest är ett stadfästande av det ingångna filmavtalet. Den här gången förväntas ordningen råda tills den sista december 2015, då avtalsperioden löper ut.

Avtalet träder i kraft den 1 januari. Filmälskare kommer inte att märka någon skillnad. Sverige har producerat en kontinuerlig ström av kvalitetsfilm i snart hundra år (nu senast Snabba Cash 2 i regi av Babak Najafi, tidernas svenska gangsterfilm). Och så skulle också ske utan filmpolitik.

Att filmavtalet fyller femtio betyder inte att politiken fungerar, bara att den, när den väl är på plats, är näst intill omöjlig att avskaffa.