Ännu mer öppenhet är svaret på våld mot demokratiska institutioner, sade den samlade norske statsministern Jens Stoltenberg i fredags. Igår häktades Anders Behring Breivik i Oslo, misstänkt för ett avskyvärt brott. Förhandlingen skedde bakom stängda dörrar, vilket domstolen motiverade med skyddet för den fortsatta utredningen. När denna är avslutad kommer Breivik att ställas inför rätta och dömas enligt Norges lag.
Breivik vill att det ska ske offentligt, så att han kan göra rättegången till ett propagandatillfälle. Bör samhället verkligen ge honom det? Borde inte snarare även rättegången hållas bakom stängda dörrar?
Problemet är detsamma som krigsförbrytartribunaler från Nürnberg till Jugoslavien har brottats med.
Det öppna samhället får inte vara naivt, underströk Stoltenberg. Naivt vore att förneka den andra av terrorismens två beståndsdelar, den som kompletterar våldet: det politiska budskapet, syftet.
Ett sådant har onekligen Breivik. I ett omfångsrikt testamente ger han sin världsbild. Han har sett till att det finns foton på honom att fylla tidningarna med. Han har gjort en video för att nå in i våra tv-apparater. Att ge honom en offentlig rättegång vore att ge honom ytterligare en arena att tala från, ännu en chans att få uppmärksamhet för sitt hat mot vårt samhälle. En stark, sund ryggmärgsinstinkt säger till oss: en sådan arena bör Breivik inte få.
Men mot den instinkten står det öppna samhälle som Stoltenberg försvarade, det samhälle som Breivik gav sig på. Det är en för det samhället grundläggande idé att tankar, idéer och skeenden bäst prövas i offentlighetens ljus. Vår demokrati bygger på att medborgarna kan ta del av vad som sker, värdera det och själva forma en åsikt.
Det finns förvisso en gräns för öppenheten. Det finns det privata, som alltför ofta släpps ut i offentligheten. Det finns de mycket känsliga uppgifterna, som ibland måste hållas hemliga för att skydda samhället eller en utsatt minderårig.
Och nog finns det andra sätt att utöva kontroll av vad som sker i rättssalen än genom att öppna dörrarna för medborgarna. Advokaten tillvaratar den tilltalades intressen. Domskälen offentliggörs även när dörrarna har varit stängda.
Men där ljuset försvinner, där breder skuggorna ut sig. Där det är tyst, där börjar spekulationerna. Och där man gör undantag från de principer som vi fastställt i lugna stunder för att vi grips av avsky inför en människa och hans idéer, där börjar segern för sådana som Breivik.
En sådan princip, i Norge såväl som i Sverige, är att domstolsförhandlingen ska vara offentlig. Som professorn i offentlig rätt Jan Fridthjof Bernt underströk i Aftenposten igår är syftet att hindra den tilltalade från att försöka förklara sig för allmänheten inte en rättslig grund för att stänga dörrarna.
Då bör ett moget, öppet samhälle, som inte vill besegras av våldet och rädslan, hålla sig till det. Med bibehållen värdighet kommer vi då att kunna se massmördaren och hans budskap i all deras ynklighet. Och veta att det öppna samhället bestod den 22 juli 2011.
