Ja-sidan vann, det är inte 1994 längre. Det är 2010, EU:s temaår mot fattigdom, och popduon Marcin and Mariusz har just kammat hem priset i EU-kommissionens officiella låtskrivartävling. Det ställer en del krav på svensk borgerlighet.
Det har varit full aktivitet hela året inom ramen för EU:s temaår mot fattigdom 2010. Det har hållits seminarier, konferenser och utbildningar, inte för att omedelbart hjälpa fattiga, utan för att “medvetandegöra” medborgarna om fattigdom. EU-parlamentet har varit tapetserat med svartvita bilder av fattigdom i olika skepnader och budskapet att EU tar avstånd från detta. Och kommissionen har alltså arrangerat den officiella låtskrivartävlingen Music Against Poverty.
Vinnarlåten Together av polska Marcin and Mariusz är ett Youtube-måste med textrader som denna:
Injustice touch/ Only brings the sorrow/ Let’s learn some love from other hearts/ No matter what colour they are/ Straight from the deepest ground/ Of the neglected earth.
Priset är en EU-finansierad studioinspelning för att ge spridning åt budskapet.
I Sverige har temaåret bland annat gett oss EU-finansierade teaterföreställningar om fattigdom, en fotoutställning med bilder på hemlösa, samt broschyrer, pennor, affischer, mappar och anteckningsblock med temaårets budskap. Över hela EU har politiker och byråkrater stoltserat med temaårets blåa band på kavajslaget.
EU har satt upp målet att minska antalet fattiga i Europa med 25 procent till år 2020. Notera att detta gäller just Europa. Samtidigt lägger unionen 40 procent av budgeten på stöd till europeiska bönder, som därmed fortsätter att dumpa kraftigt subventionerade varor på världsmarknaden. Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson har tidigare skrivit att denna politik beräknas hålla kvar miljoner människor i Afrika och Asien i djupaste fattigdom. Tänk på dessa miljoner fattiga nästa gång du ser en EU-makthavare med ett blått band mot fattigdom på kavajslaget.
I siffror betraktat är temaåret 2010 ingen stor sak, med EU-mått mätt. Det har kostat europeiska skattebetalare 155 miljoner kronor, vilket är en liten post i en budget där betydligt större summor läggs på projekt som i bästa fall är meningslösa och i värsta fall rent vanvettiga. Det kostar oss till exempel 2 miljarder årligen att EU-parlamentet utan rimlig anledning pendlar mellan Strasbourg och Bryssel. Avståndet till väljarna och vår delvis befogade känsla av vanmakt har gett vanvettet en särskild plats i EU.
Ronald Reagans ofta citerade ”Det är staten som är problemet”, har alldeles särskilt kommit att gälla bygget av en europeisk superstat. Att borgerligheten drev på för ett medlemskap för fredens, demokratins och frihandelns skull är inte skäl att okritiskt älska en politisk koloss som i allt större utsträckning ägnar sig åt annat.
Paulina Neuding är chefredaktör för Neo. paulina@magasinetneo.se
