London står i lågor. Människor i flera av stadens fattigaste stadsdelar har förlorat sina hem, sina affärsrörelser eller sina arbetsplatser. Snabbt börjar tyckare leta bredare samhälleliga förklaringar. Upploppen orsakas av premiärminister David Camerons nedskärningar, har flera bedömare snabbt slagit fast. Lite återhållsamhet vore klädsamt.
För även om skälen bakom människors handlande alltid är viktiga blir jakten på missförhållanden lätt till en bortförklaring.
Det finns en tendens att beskriva enskilda individers självvalda användande av eld och sten mot ett demokratiskt samhälle som något oundvikligt, som vissa typer av människor i vissa situationer är närmast förutbestämda till.
Kontextualisering, som denna metod att förklara människors beteende enbart i ljuset av samhällsförhållandena kallas, leder till att det personliga ansvaret trängs undan. Därmed förbises att våld mot ett demokratiskt samhälle som tillerkänner människor grundläggande rättigheter faktiskt aldrig kan rättfärdigas.
Det betyder förvisso inte att man bör avstå från att söka förklaringar. Precis som när svenska förorter härjats av upplopp vid ett flertal tillfällen de senaste åren går det att identifiera underliggande problem. Ungdomsarbetslöshet. Stökiga skolor. Brist på förebilder. Låg social rörlighet.
Sådant kan man råda bot på, och därmed minska grogrunden för våldsyttringar. Exempelvis kunde den brittiska poliskåren med rätta beskyllas för rasism när Tottenham härjades av upplopp på 1980-talet. Nu är det betydligt bättre. Rekryteringen har breddats, arbetsmetoderna förändrats.
Att tro att de nuvarande kravallerna är motiverade av rasmotsättningar är grundlöst, som David Lammy, Tottenhams parlamentsledamot, framhöll i The Times i måndags.
Talet om frustration över olika missförhållanden räcker sällan hela vägen fram. Det troligaste motivet till att ett gäng ungdomar i måndags kväll gav sig på SL-kurer och kastade sten mot polisen i Hässelby gård var att de inte kunde komma på något att göra, som Västerortspolisen uttryckte saken.
I både Sverige och England gräver man lätt för djupt. Allt har inte sin förklaring i strukurella samhällsproblem. Varje nedbränt hus är inte välfärdsstatens misslyckande. Varje kastad sten är inte ett uttryck för en havererad integrationspolitik.
Det visar inte minst storleken på de engelska upploppen. Det har rört sig om högst några hundra personer i varje stadsdel. Tottenham har över 100000 invånare. Hackney det dubbla, Enfield nästan 300000.
Jämför med Kairo. Där demonstrerade över 2 miljoner invånare fredligt mot Hosni Mubaraks våldsamma vanstyre. Var åttonde Kairobo. Det borde stämma till viss eftertanke.
