Läraren skulle inte längre vara auktoriteten i klassrummet utan arbeta sida vid sida av eleverna och handleda dem som sökte kunskap. När jämlikhetssträvandena under slutet av 1960-talet och hela 1970-talet nådde skolan påbörjades utslätandet av eleverna. Den som stack ut och var särskilt duktig, skulle tillrättavisas och istället för att lära mer och lära fortare, hjälpa sina klasskamrater. Mycket lärandeglädje kvävdes redan här.

Elever som hamnade efter, som behövde särskilt skickliga pedagoger, så kallade specialpedagoger, nekades detta och skulle stoppas in i klassen. Ingen fick vara för duktig, då dämpades de. Ingen fick heller hålla lägre tempo, då fick de hellre sitta kvar i klassrummet med en assistent vid sin sida. Ambitionen att hålla ihop gruppen kom att ta sig orimliga uttryck.

Som Hans L Zetterberg ofta återkommer till finns en motsättning mellan jämlikhet och individualism. När alla ska vara lika får ingen sticka ut, vare sig negativt eller positivt. En jämlik skola kan omöjligen tillåta att vissa gör det bättre än andra.

På SvD:s Idagsida pågår en serie om specialbegåvningar. Där är det lätt att i bakgrunden se jämlikhetsambitionerna. Som alltid när alla ska vara lika är det många som inte alls passar in och som inte alls är lika. Istället för att uppmuntra dem som har specialintressen eller som alldeles uppenbart är understimulerade uppmanas de att ställa in sig i ledet.

Att låta eleverna lära i olika takt i olika grupper har ratats av såväl lärarfack som skoldebattörer. I Motbok – om det ideologiska sveket mot skolan utgiven av Lärarförbundet 2006 står att ”Elever lär tillsammans med sina kamrater och det kan vara förödande att skilja ut elever efter deras kunskaper.”

Med en sådan inställning till det pedagogiska uppdraget är det inte konstigt att många elever har hindrats att lära i olika takt och på olika nivåer.

I skolan har jämlikhetsivern hindrat begåvade och intelligenta elever att tro sig själva om något. Få vuxna i skolan har haft förmåga – eller rätt – att urskilja specialbegåvningar, som istället hoppat av, uttråkade och understimulerade.

Skoldebatten rymmer förvisso allt fler röster som är positiva till mångfald, men också det grundläggande synsättet på vem som tillåts vara hjälte måste förändras. Vi gillar att se hur talanger upptäcks i tv-sändningar. Susan Boyle i Britain’s got talent, gjorde oss tårögda. Om vi vore lika förtjusta över talanger i grannskapet som över dem på tv skulle de särskilda begåvningarna sannolikt ha bättre förutsättningar.

För att återigen låna uttryck och resonemang från Zetterberg bör skolan sätta värdighet högre än jämlikhet. Var och en har sitt personliga värde, men likadana är vi inte.