Låt oss lägga band på kreditvärderingsinstituten så länge de delar ut dåliga betyg! Så mycket tydligare går det inte att illustrera den känsla av återhållen panik som råder i EU än idén att skjuta på budbäraren. Förslaget stoppades men paniken finns kvar.

Trots försöken att förtroendechocka aktörerna på finansmarknaderna lyckas EU inte stilla ränteoron.

Inte heller tycks resolut omläggning av politiken i krisländerna hjälpa. I Spanien som går till val på söndag har man redan genomfört tuffa åtgärder för att få ned budgetunderskottet. Efter valet kommer den förväntade valsegraren, konservativa PP:s ledare Mariano Rajoy, dessutom att lägga på några extra kol. Resultat? Räntepressen på Spanien ökar.

När statsskuldskrisens räntefrossa nådde Italien sattes hoppet till Silvio Berlusconis exit. Nu har teknokraterna tågat in med den hypereffektive ex-kommissionären ”Super” Mario Monti som ny premiärminister. Dessutom tar han själv hand även om finansministerposten. Marknaden borde utbrista ”Full Monti”, men räntetrycket består.

Också i Grekland har en teknokrat av det rätta virket tagit över som premiärminister. Lucas Papademos har lovat att göra som EU och IMF vill, och har levererat en budget som präglas av eftertankens kranka blekhet. Inte heller det har lugnat marknaden.

Kort sagt, det är inte över. Ett problem är att så länge som krispaketen inte har genomförts med full effekt fungerar de inte som plåster på såren. Man behöver inte heller vara Krösa-Maja för att se att vägen framåt för Italien och Grekland är kantad av frågetecken kring politikens uthållighet.

Monti har stöd för sin nya roll som premiärminister från samtliga partier i parlamentet utom Lega Nord, men viljan att vara med och ta ansvar räckte inte till för att bilda en nationell samlingsregering. Igår visade Monti upp hela krispaketet. Utmärkt, men han saknar egen politisk förankring i parlamentet. Utan ordning i den politiska klassen kan hoppet om Super Mario som mirakelman bli långt kortvarigare än vad Italien – och Europa – behöver.

I Italien finns ett folkligt stöd för att teknokraterna tar över – men om det också finns för krispolitiken återstår att se. I Grekland räcker det med att räkna strejker för att inse hur svagt stödet är. Saken blir knappast bättre av att den nationella samlingsregering som Papademos leder kan liknas vid ett tvångsäktenskap i vilket konservativa Ny demokrati signalerar ovilja till krafttag. Kanske kan parlamentsvalet i vår ge reformpolitiken legitimitet, kanske inte.

Eurokrisen gör att Europa skakar i sina grundvalar. Inget tyder egentligen heller på ett snabbt slut på skakningarna. I själva verket har räntetrycket också spritts till trygga länder, vilket bara kan tolkas som att frågetecknet nu placerats bakom euron. Samtidigt förändras EU i grunden när krisen ska lösas – och med Tyskland som pådrivare kommer det mer. Själva ramverket är på väg att stöpas om. Under tiden blir ECB:s roll alltmer central i krishanteringen: Like a bridge over troubled water.