En lördag i april på Älta IP, ett par hundra föräldrar och deras föräldrar är där för att följa lika många pojkar och flickor spela cup. Vid en vägg står några frivilliga och säljer varmkorv, i klubbstugan ytterligare några och säljer fika. Fiskdamm finnes, liksom lottstånd. Någon timme tidigare var platsen nästan öde, men några var där redan i kylig morgon för att förbereda dagen. Om några timmar samma sak: mammor och pappor dröjer kvar för att plocka undan och snygga upp. Kvällen innan stod några där hemma och bakade bullar, någon annan stod i sitt garage och snickrade ihop fiskdammen.
Samtidigt runt om i Sverige händer samma sak tusenfalt. Vardagskvällar tränar ungar under ledning av föräldrar som kastar i sig middagen efter arbetsdagen för att skynda och ge barnen gemenskap. När de små vuxit upp upphör engagemanget för en del, men många stannar i föreningen eller rycker in när julmarknaden ska ordnas. Sociala band knyts, spontana möten uppstår, lojaliteter formas. Finns det något vackrare exempel på det civila samhället?
Det politiska systemet motsätter sig. I sin iver att bringa det civila samhället under statlig kontroll har exempelvis EU-kommissionen beslutat att ta bort den svenska momsfriheten för ideella föreningar med omsättning på under en miljon kronor. Reaktionen från svenska politiker har varit den rimliga, att lova att föreningarna inte ska drabbas av förslaget. Om det innebär att bullarna också i framtiden ska tillåtas vara opolitiska är oklart, det kan också innebära någon form av ekonomisk kompensation. Mer byråkrati, mindre tid åt barnen, fler blanketter, fler uppgifter att redovisa. Mindre glädje och spontanitet.
Låt mig då komma med en förutsägelse. Bullredovisningsförslaget kommer inte att bli verklighet. Anledningen är att det civila samhället i det här fallet är för starkt. För varför tar svenska politiker strid för bullbakarna? Inte för att de är mindre klåfingriga än sina kolleger på europeisk nivå. Däremot lever de tillräckligt nära den verklighet som EU-kommissionen nu vill kontrollera och beskära. De känner dess styrka, inser statens svaghet i förhållande till världens starkaste kraft: människor som frivilligt sluter sig samman. Om lagen mot förmodan genomdrivs kommer folket att strunta i den.
Jag hoppas att de struntar i den.
Det finns generella lärdomar att dra av det här skeendet. Två av dem är, för det första, att den politiska ingenjörskonstens mekanismer innebär att allt som uppnår en viss kritisk massa utanför det politiska systemet bör inlemmas i detsamma. För det andra, att det ytterst inte är abstrakta individuella rättigheter och vackert formulerade grundlagar som värnar medborgarnas frihet från statens vilja att dominera samhället. Det är istället allt det som finns mellan individen och staten, det samhällsutrymme där allt viktigt sker.
Medborgarens frihet förutsätter dessa starka gemenskaper, med dess delade värderingar och mål. Det är därför politiken lägger så mycket kraft på att svälja eller bryta ner dem.
