När Jan Guillou ledde partiledarutfrågningarna i TV4 inför det senaste riksdagsvalet pressade han Fredrik Reinfeldt på frågan om hårdare straff. Guillou hänvisade till landets kriminologer och ville få Reinfeldt att erkänna att hårdare straff inte leder till minskad brottslighet.

– Det är möjligt att det är fel på en del av kriminologerna i det här landet, svarade Reinfeldt.

Till kriminologernas försvar måste anföras att fängelsestraffets effekter på brottsligheten är svåra att mäta. Exempelvis uppstår ofta en frågeställning som liknar den om hönan och ägget. Länder med tuff kriminalitet är kanske extra benägna att införa hårdare straff, varför man lätt kan få intrycket hårda straff tvärtom leder till hög brottslighet. Vidare är det svårt att skilja mellan vad som är resultat av själva inlåsningen och vad som är straffets avskräckande effekt.

Men att det historiskt funnits mätsvårigheter berättigar inte slutsatsen att det är vetenskapligt bevisat att straff saknar effekt. Rätt som det är kan det uppstå en situation som kan fungera som mätunderlag.

Den 1 augusti 2006 uppstod den situationen. Lyckligtvis för oss skedde det i Italien. Fängelserna där hade varit enormt överbefolkade i åratal. Drygt 60000 fångar trängdes på 43000 bäddar. Romano Prodis socialistiska regering, påhejad av påven, genomdrev därför en amnesti som släppte ut mer än en tredjedel av fängelsekunderna (undantaget terrorister, mafiosos, kidnappare och pedofiler) på gatorna – utan övervakare.

Först kanske ska nämnas att amnestin tycks ha lett till vad åtminstone en lekman skulle förvänta sig. När Wall Street Journal (8/4 -08) utvärderade reformen konstaterade man att ”inom månader hade bankrånen ökat med 26 procent. Kidnappningar och bedrägerier ökade också, liksom gjorde data-bedrägerier, mordbränder och väskryckningar.”

Men amnestin ledde också till att det uppstod ett så kallat naturligt experiment. Den utformades nämligen så att den som återföll i brott inte bara skulle avtjäna straffet för återfallsbrottet, utan även sitta av den del av det tidigare fängelsestraffet som sluppits tack vare amnestin. Med hjälp av statistik över vanliga återfallsbrottslingar, och statistik över de brottslingar som genom amnestireglerna hotades av hårdare straff, blev det plötsligt möjligt att mäta straffens avskräckande effekter.

I Journal of Political Economy (April -09) publicerades The Deterrent Effects of Prison: Evidence from a Natural Experiment , av Francesco Drago, Roberto Galbiati och Pietro Vertova. Forskarna utgår där från den italienska fångmyndighetens databas över de 25814 i amnestin släppta fångarna, deras strafftid och tid i fängelse, och huruvida personerna återfallit i brott fram till sista februari 2007. Med hjälp av den statistiken drar de sedan slutsatser om avskräckningseffekten.

Det visar sig , enligt studien, att hotet om en månad längre straff medför en minskning av återfallen med 1,3 procent. Det kanske låter litet, men betyder i förlängningen att hotet om ett år längre straff minskar återfallen med 15,6 procent (12*1,3).

Resultaten är ganska samstämmiga mellan olika grupper. Unga reagerar på samma sätt som gamla, exempelvis. Men brottslingar som är dömda till relativt långa straff reagerar mindre än andra. Kanske är mer förhärdade brottslingar helt enkelt mindre rädda för straff. Men, där fungerar ju inlåsningen.

Det är osäkert om Jan Guillou kommer att leda fler utfrågningar. Men nu kan i alla fall Fredrik Reinfeldt hänvisa till forskning som tycks svår att avfärda. Kriminologerna kommer förstås att bli förolämpade ändå – de italienska forskarna är alla ekonomer.