Några uppenbara vinnare kan man inte kora i regionvalet i Västra Götaland, även om det säkert är en lättnad för S att man lyckas gå framåt, liksom Moderaterna har skäl att analysera huruvida man fäst lite väl stor tilltro till framgångarna på riksplanet på sistone.
De flesta, även socialdemokratiska kommentatorer, är försiktiga med att tillskriva Håkan Juholt de framgångar som S ändå haft. Sannolikt för att det bara handlar om två procentenheter – och detta i en region där S traditionellt är ständiga segrare. Givet det borde det ha gått ännu bättre. Särskilt med tanke på det låga valdeltagandet – en faktor som brukar påstås gynna borgerligheten, men som inte förefaller ha inverkat varken i Västra Götaland eller i Örebro.
– Jag har röstat en gång. Det får räcka, hörs en kvinna i Västra Götaland svara när Sveriges Radio frågar om hon besökt vallokalerna i helgen (P1 Morgon i går).
Svaret har sin kärva charm och antyder också ett av skälen till varför ett omval får sämre deltagande.
Kvinnan tycker sig ha ”gjort sitt” – och det var inte hennes fel att demokratin misslyckades den gången. Nu straffar hon systemet genom att skolka. Det är kanske inte logiskt, men ändå begripligt. Toleransen för sjabbel är låg. Medborgarna förväntar sig fungerande valsystem, inte trassel.
Just därför är det högst välkommet att Konstitutionsutskottet föreslår att reglerna för budröstning och förtidsröstning ska ses över, som ett led i den översyn av vallagen som justitieminister Beatrice Ask redan har aviserat.
Möjligheten att rösta i förtid – och på fler platser – är i sig inget att rynka på näsan åt. Att göra röstningen lättillgänglig för alla medborgare är vällovligt och här ingår definitivt möjligheten att göra det på en annan dag än just valdagen samt på andra ställen än i vallokalerna.
Dock finns det krav som man inte bör rucka på. I gårdagens SvD exemplifierade såväl Per Bill (M) som Peter Eriksson (MP) med Stockholms Central som under valrörelsen tjänade både som enskilda partiers kampanjlokal och vallokal samtidigt. Här kunde det ibland vara nästintill omöjligt att utföra sin valhandling utan att samtidigt nås av kampanjbudskap, ett förhållande som är högst olämpligt.
Till Beatrice Asks och Konstitutionsutskottets översyn kan läggas ännu en fråga att fundera över – nämligen hur lagen ser på brottet valfusk.
Om man jämför valfusk med exempelvis urkundsförfalskning eller övergrepp i rättssak är det tydligt att de två senare brotten betraktas som betydligt mer allvarliga än det förra. Straffskalan medger fler tolkningar och går längre i antalet år i fängelse som kan utdömas (högst sex respektive åtta år).
Man kan fråga sig om detta är rimligt. För att valfuska dig in i fängelse måste dina tilltag ha ”förövats med våld eller hot om våld eller innefattat missbruk av tjänsteställning” (max fyra år). Har du ”bara” försökt hindra en omröstning eller förvanska en valutgång klarar du dig i regel undan med böter, eller som mest sex månader i fängelse.
Man kan tycka att förekomsten av våld och hot inte borde vara det enda som får Fru Justitia att på allvar rynka på ögonbrynen i vrede. Demokratin bör man inte kunna tafsa på hur som helst.
