Flera orsaker till finanskrisen står att finna i staternas agerande: subventioner, regleringar, penningpolitik. Självklart har det också förekommit osunda beteenden på marknaderna, baserade på snedvridna incitament, men mycket berodde på staten. På motsvarande sätt har politiska beslut och statlig inblandning skapat mycket av den skuldkris som ger sådan osäkerhet i världsekonomin.
I 24 av EU:s 27 medlemsländer har de offentliga utgifterna som andel av BNP ökat under de senaste tio åren. Så är också fallet i skuldtyngda USA. I Irland och Storbritannien – som har förknippats med någon sorts anglosaxisk kapitalism – har de ökat allra mest. Där, och i flera andra länder, skedde en kontinuerlig ökning, medan ökningen i andra länder främst kom med finanskrisen 2008–09.
I endast tre EU-länder minskade de offentliga utgifterna som andel av BNP under samma period: Sverige, Slovakien och Bulgarien. I Tyskland och Österrike låg de på i stort sett samma nivå 2010 som 2000. Hur gick det för de länder som valde olika vägar avseende offentliga utgifter?
En enkel översikt visar att länderna som ökade sina offentliga utgifter fick större budgetunderskott och större statsskuld. Här finns även ett samband med graden av strikthet i det finanspolitiska ramverket. Länder som spenderade mer hamnade i skuldproblem. Dessutom fick de länder som ökade sina offentliga utgifter lägre tillväxt – i motsats till förhoppningen att ökade utgifter skulle stimulera ekonomin.
I kontrast till dessa står Sverige, Tyskland, Österrike och Slovakien, som har motstått kraven på att spendera skattemedel och bygga upp större skulder. Här har underskott och skuldsättning hållit sig begränsade och tillväxten fått bättre fart.
De skuldtyngda länderna står nu inför kraftiga åtstramningar motsvarande tusentals miljarder kronor. Det finns en oro för att dessa bidrar till än lägre tillväxt och därför riskerar fördjupa skuldproblemen och sänker återhämtningen i världsekonomin. Men forskare som Alberto Alesina på Harvard har pekat på att länder som beslutsamt minskar de offentliga utgifterna faktiskt kan få god tillväxt.
Det har flera orsaker: Den första är att en tydlig och snabb neddragning innebär att risken för framtida åtstramning minskar, vilket kan öka efterfrågan. Ett annat skäl är att beslutsamma neddragningar kan leda till sänkt ränta. Ytterligare en faktor är att en åtstramning kan påverka lönebildningen och öka konkurrenskraften. Men Alesina betonar att tyngdpunkten måste ligga på minskade offentliga utgifter, inte skattehöjningar.
Varje vecka pågår nu krishantering av skuldproblemen. Men det är också viktigt att få det mer långsiktiga perspektivet om orsaker och lösningar rätt. Ökade offentliga utgifter har bidragit till problemen och inte, som Keynes påstod, stimulerat ekonomin. I stället är det avgörande med sunda statsfinanser, lägre offentliga utgifter och tillväxtreformer.
Johnny Munkhammar är riksdagsledamot (M). Han skriver på ett policy paper om skuldkrisen för American Enterprise Institute. johnny.munkhammar@riksdagen.se
