Är det Sverige och inte USA som är möjligheternas land? Det menar åtminstone fackföreningsekonomen Daniel Lind, som i år producerat ett antal debattartiklar, rapporter och även en bok på temat (Mellan dröm och verklighet, Premiss förlag). Det är bra att det uppstått en diskussion kring social rörlighet i Sverige, men det vore en överdrift att påstå att frågan fått mångsidig belysning av Daniel Linds skriverier. Trots att social rörlighet kan vara väldigt mycket, ger Lind det alltid samma tolkning. Vad som avses är sannolikheten att barn hamnar högre upp i inkomstfördelningen än sina föräldrar.
En siffra som fått stor spridning är sannolikheten att sonen till en låginkomsttagare också själv blir låginkomsttagare. Denna sannolikhet är 42 procent i USA men bara 26 procent i Sverige, och då avses med låginkomsttagare den sämst betalda femtedelen av hushållen.
Siffran är naturligtvis intressant. Men det är inte alls förvånande att Sverige klarar sig bra med detta mått. Vår sammanpressade inkomstfördelning gör nämligen att även små inkomstökningar räcker för att ta stora kliv i den relativa fördelningen. I klartext: Om sonen till en svensk bibliotekarie (med lön runt 25000) blir elektriker eller golvläggare (med lön runt 34000), tar han ett jättekliv och går bland annat förbi stora grupper av högskoleutbildade. I USA skulle samma löneskillnad inte innebära något längre skutt i inkomstfördelningen.
Social rörlighet handlar emellertid rimligen inte bara om att barn ska kunna slå sina föräldrar när det gäller att tjäna mer än andra. Det skulle kunna handla om möjligheten för barn att gå vidare till högre studier, trots att de saknar högutbildade föräldrar. Eller om arbetslösas möjlighet att ta sig ur arbetslösheten. Eller om möjligheten att med eget arbete bygga upp en rejäl förmögenhet. På dessa punkter klarar sig Sverige tyvärr inte lika bra.
Akademikerbarn är kraftigt överrepresenterade bland högskolestudenterna, och Sverige och USA är väldigt lika på den punkten. När det gäller andelen arbetslösa som är långtidsarbetslösa, har Sverige under lång tid legat betydligt sämre till än USA.
För den som menar att den amerikanska drömmen handlar om att kunna bli rik och förmögen kan påpekas att den faktiskt delvis är sann i USA, där många av de rikaste är entreprenörer som själva tjänat ihop sin förmögenhet. Sverige däremot kännetecknas på den punkten snarast av kapitalistiska dynastier där förmögenheten gått i arv över generationer, vilket bland andra ekonomihistorikern Daniel Waldenströms forskning visat.
Att döma av reaktionerna på Linds texter, är det främst den politiska vänstern som diskuterar social rörlighet och som lyfter upp de resultat som talar till Sveriges fördel. Det är en smula anmärkningsvärt: individens möjlighet att med egna insatser förbättra sin situation och bryta det sociala arvet torde väl även ligga liberaler varmt om hjärtat?
Andreas Bergh är fil dr vid Lunds universitet och välfärdsforskare på Ratio. andreas.bergh@ratio.se
Större rörlighet i Sverige än i USA?
