Har man inget att dölja är det väl inget problem om man blir övervakad. På den nivån rör sig ofta debatten om den personliga integriteten.
Personer som rimligen borde begripa bättre, en juristprofessor och en tidigare rikspolischef, hävdar på DN:s debattsida att ett DNA-register omfattande hela Sveriges befolkning inte är något allvarligt hot mot den personliga integriteten, just därför att det ska vara allomfattande. Och justitieministern tillfrågas i radion om han själv skulle ha något emot att vara DNA-registrerad, det vill säga ha sin fysiska grundritning arkiverad och kartlagd av staten. Att frågan ens kan ställas, annat än i ett skämtprogram, visar att utvecklingen redan har gått för långt.
Straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud och förre rikspolischefen Björn Eriksson motiverar sitt förslag om ett DNA-riksregister med att vi alla har nytta av att brott kan bekämpas effektivt. Det är naturligtvis sant. Men ännu mer effektiv brottsbekämpning än DNA-registrering vore väl om samtliga
medborgare försågs med en liten spårsändare, förslagsvis kombinerad med minikamera, så att varje svensks rörelser och aktiviteter i varje givet ögonblick kunde spåras, filmas och lagras?
Den tekniska utvecklingen ökar nu kraftigt möjligheterna till intim övervakning av oss alla, och somliga politiker är snara att gripa tillfället. DNA-registrering är bara en del av problemet. EU:s justitieministrar möts denna vecka för att diskutera ett rambeslut som ska tvinga alla teleoperatörer och internetleverantörer att lagra information om vilka vi ringer eller mailar, och vilka internetsajter vi besöker. Mobiltelefoners position kan också spåras och registreras, medan smarta kort av olika slag berättar vilka dörrar vi öppnar. Storebror kan se nästan allt - om vi inte hindrar honom.
En av dem som tydligast har varnat för de växande integritetshoten är it-debattören Pär Ström, som häromdagen presenterade ett konkret åtgärdsprogram i 16 punkter. Ströms manifest innefattar allt från att förbjuda automatisk
identifiering av människor på allmän plats till att grundlagsskydda enskildas rätt att använda olika krypteringstekniker. Förhoppningsvis kommer hans förslagslista att övervägas av den offentliga utredning om skyddet för den personliga integriteten som regeringen nyligen har tillsatt.
Behovet av bättre brottsbekämpning får inte användas som förevändning för att skapa ett snokarsamhälle, även om det finns enskilda tragiska mordfall som berör många av oss djupt. Vill regeringen ha mer lag och ordning bör man i första hand se till att ha fler poliser i tjänst på rätt tid och rätt plats.
Även många av dem som vill värna medborgarnas rätt att ha sitt privatliv i fred gör det med hänvisning till risken för att känslig information ska komma i ”orätta händer”, alltså icke myndighetsgodkända. Grundläggande för diskussionen borde i stället vara att för uppgifter om våra privatsaker finns det bara ett par rätta händer. Våra egna.
