Sexstrejken var bara en västanfläkt.
Foto: Petros Giannakouris/AP
I komedin Lysistrate sexstrejkar kvinnorna i Aten för att tvinga männen att sluta kriga. I den nu aktuella uppsättningen av pjäsen Euroland hotas de grekiska politikerna av kreditstopp om de inte upphör att vara lössläppta. Andra står för strejkandet.
Trots att föreställningen inte saknar sina komiska poänger är det snarare ett drama med inslag av politisk hybris och väntande Nemesis. Det är dock ovisst om slutet i Euroland är ödesbestämt på samma sätt som i ett antikt drama.
En kollektiv lättnadens suck hördes runt om i Europa när Giorgos Papandreou i onsdags lyckades vinna förtroendeomröstningen i det grekiska parlamentet.
I veckan väntar en värre prövning. Det är det ekonomiska saneringsprogrammets öde som ska avgöras. I praktiken är omröstningen ett val mellan möjligheten att få fortsatta nödlån från euroländerna och IMF eller en grekisk statsbankrutt som i förlängningen kan leda till en ny global finanskris.
Varken en ände med förskräckelse eller en förskräckelse utan ände lockar.
Samtidigt spekuleras i att det bara är en tidsfråga innan Grekland kommer att tvingas att lämna eurozonen, ja till och med att pjäsen slutar med eurons död.
IMF, som spelar en nyckelroll i försöken att undvika en ekonomisk härdsmälta i Grekland, manar också utan vidare omsvep EU att dramatiskt öka den överstatliga styrningen inom eurozonen.
De steg som hittills har tagits för att hantera krisländerna är inte alls tillräckligt långtgående för att – i avsaknad av en politisk union – ge den nödvändiga styrkraften över ekonomin. Men här gäller det att trampa på försiktigt.
I krisländerna yttrar sig reformtröttheten i strejker och protester mot en politik som upplevs som (och som också är) påtvingad av EU. I de länder som står för fiolerna finns också en trötthet, men här handlar den om att betalningsviljan är på upphällning. Inte minst gäller det i nyckellandet Tyskland där löntagarna tidigare själva fått ”betala” för att få upp konkurrenskraften i det tyska näringslivet. Det puttrar både här och var. I Finland gjorde Sannfinländarna ”vi-betalar-inte” till ett valvinnande tema.
Med raska steg mot vad som uppfattas som en politisk union finns det en uppenbar risk att klyftan mellan folk och eliter ökar och att Europa förlorar i legitimitet.
Samtidigt som euron vacklar eroderar Schengen med återinförande av gränskontroller och bristande solidaritet med de länder som nu till exempel ska hantera flyktingströmmar från Nordafrika.
Lägg därtill tendensen till bilateralisering (som är något annat än att medlemmar har möjlighet att ”gå före”) och fram träder en bild av ett EU som håller på att dras isär – och att de stora länderna gör sig allt bredare.
Även i politiken mot omvärlden sätter medlemsstaterna EU i andra hand. Relationerna till Ryssland är centrala, men Rysslandspolitiken förblir ett sorgebarn. Så länge EU-länderna går fram var och en för sig kan kraven på demokrati och mänskliga rättigheter inte bli mer än bisatspolitik. I fråga om Libyen var det Frankrike och Storbritannien som tog täten. Tyskland ställde sig inte ens i kön.
Utvecklingen i Serbien och Kroatien är exempel på att EU fortfarande besitter sin magnetism och mjuka makt. Men frågan är om inte Turkiets attityd säger mer om läget i EU. Budskapet från Ankara är att man inte längre har någon anledning att lyssna till krav från just Bryssel. Trots EU-inspirerade reformer ligger förhandlingarna om medlemskap i praktiken nere sedan förra året. Nu är man besviken och vänder ryggen åt ett EU som saknar en tydlig vilja.
”Vi kan nu visa världen att EU kommer att bli bättre förberett för utmaningar som väntar oss”, sade Fredrik Reinfeldt när Lissabonfördraget trädde i kraft 1 december 2009. Det var fest och glam. EU fick en permanent ordförande och en utrikesminister med en egen utrikestjänst. EU-parlamentet fick mer makt. Det blev lättare att fatta beslut och svårare att skapa blockerande majoriteter.
Kommissionens ordförande José Manuel Barroso framhöll att ”fördraget ger Europa möjlighet att agera på ett mer koordinerat och sammanhållet sätt”.
Nu ställs frågan på allvar inte bara om eurons utan till och med om EU:s framtid. Det är allvar. Men tragikomiskt när ordförande Herman Van Rompuy säger att allt blir mer lättsamt om vi kallar eurozonen för Euroland.
