Och på den här sidan har vi de olika oppositionspartierna, sade programledaren Camilla Kvartoft i den där SVT-studion i söndags, varpå partiledarna utanför alliansregeringen presenterades.

Svårare än så var det inte, det där att tydliggöra att oppositionspartierna inte är en samlad opposition. Man undrar vad tv-debattvägraren Juholt tänkte hemma i tv-soffan.

Gör man ett svep bland ledarsidor, politiska kommentatorer och debattartiklar står en sak klar efter debatten: Fredrik Reinfeldt anses börja bli arrogant – en spaning som påpekas så ihärdigt att man anar en viss längtan efter möjligheten att skriva det och dra paralleller till Göran Persson i valrörelsen 2006.

Reinfeldt har en bit kvar till Perssons oefterhärmliga härskartekniker och burdusa stil, men visst stämmer det att han känns irriterande avmätt. Kanske särskilt när han står jämte en ganska famlande Stefan Löfven.

Famlandet är emellertid inte Stefan Löfvens största problem. Det bidrar snarare till hans sympatiska framtoning – lugn, stabil och inte så himla politikerslipad, liksom. Nej, Löfvens utmaning ligger i ledarskapet, det vill säga samma utmaning som fällde Mona Sahlin. Man måste gå ett antal ronder av ”arga leken” och vägra ge vika för både partifalanger och potentiella samarbetspartier. Under debatten blev det tydligt att Löfven har detta kvar att göra. Han måste tygla den vilt stirrande och ilsket väsande Jonas Sjöstedt, som enligt statsvetaren Cecilia Garme på SVT Debatt ( 7/5) kvaddade sin image totalt och bara fungerade avskräckande. Han måste också dämpa bilden av ett rödgrönt samarbete som Fredrik Reinfeldt sammanfattade i ”Löfven höjer skatterna och Gustaf Fridolin gör av med pengarna”.

I energidiskussionen blir det smärtsamt tydligt. Sällan har man väl sett ett kroppsspråk vråla så mycket ja till kärnkraft samtidigt som munnen tiger still av hänsyn till MP. På samma sätt förefaller Löfven splittrad när han å ena sidan säger nej till att ta bort det fria skolvalet, men samtidigt föreslår vaga reformer som likväl vore att rucka på det...

Kort sagt. Stefan Löfven måste sluta försöka tjäna flera herrar och bli sin egen. Ett sympatiskt och hederligt intryck är inte illa, men en S-ledare måste också ge intryck av att vara oppositionsledare. Annars har han ingen chans på makten.