Där finns inget särskiljande, så utan den förklarande bildtexten skulle man inte ha en aning. ”Statsministerns portfölj är en gåva från Frankrikes president Nicolas Sarkozy, överlämnad vid ett besök i Paris.”
Så ser verklig makt ut. Inget märke. Diskret på gränsen till osynlig. Motsatsen till signalvärdet i Håkan Juholts omskrivna piratkopierade Hugo Boss-skärp.
Fotografen Henrik Montgomery, i det profana verksam på bildbyrån Scanpix, har följt Fredrik Reinfeldt i ämbetsutövningen och resultatet har blivit den första kaffebordsboken någonsin om en sittande svensk regeringschef. Snabbskrivna politikerbiografier har ju blivit stapelvara, och med nyutkomna bildverket Statsministern (Medströms bokförlag) tar svensk bokbransch ytterligare ett steg närmare den amerikanska, om än inte fullt så glansigt eller flaggviftande.
Det är inte precis några fursteporträtt. Att döma av boken har makten helt avlövats sina insignier i den moderna demokratin. Och antagligen är det så. Få skulle notera en Angela Merkel i snabbköpet eller om en David Cameron kom cyklande förbi.
För den som har Nationalmuseums vinterutställning Härskarkonst färsk i minnet är skillnaden slående. Statsministerämbetet saknar all prakt. Flera faktorer har förstås spelat in. I den representativa demokratin utgör det en betydande risk att allt för mycket skilja sig från väljarna. Och efter televisionens ankomst är det heller inte nödvändigt. Varje hushåll är numera översvämmat av bilder. Folk känner igen statsministern utan att han bär riksäpplet i guldkedja runt halsen.
Fredrik Reinfeldts tillvaro verkar således mest kretsa kring olika konferenscentra, transporter däremellan och journalistfrågor därefter. Bildernas miljöer doftar antiseptiska rengöringsmedel. Måltiderna är snabba flingor och frallor.
För en betraktare från någon annan bildkultur vore det svårt att tyda. För, låt säga, en kines blir antagligen bilden av statsministern betydelsebärande enbart i kraft av vilka som ses skaka hand med honom. Hälsar man på Barack Obama är man viktig.
Men enstaka fotografier skulle platsa på Nationalmuseum. Statsministern sittande i blå rummet i Stockholms stadshus, ett champagneglas i hand, den kärleksfulla blicken till hustrun som ligger utslängd i fåtöljen mittemot, ljuset som faller in – och mellan dem det krönta äpplet. Den fastnar. Det är inte bara stadshusets förtjänst.
Det är främst i samspel med hustrun Filippa Reinfeldt som statsministern får ett liv större än en centralbyråkrats. Några bilder på paret (exempelvis den där man i en spegel, som en smygtittare, ser dem i ett hotellrum; hon kastar med håret, de är på väg, han stirrar på henne men inåt) kunde hänga på samtidsinriktade Fotografiska museet.
Men boken utgörs av nyhetsbilder, tillkomna i det dagliga arbetet, för omedelbar publicering i en tidning nära dig. Många är utmärkta foton – Montgomery är prisbelönt – och de förklarande texterna, av professorn i historia Torbjörn Nilsson, är sakliga. Inget är tillgjort.
Det är statsministerämbetet, eller möjligen Fredrik Reinfeldts sätt att fylla det, som är alldagligt.
