dagblad | 41 dagar kvar I dag startar slutspurten i folkomröstningskampanjen för euron; statsministern talar i Björkvik. Förhoppningarna på ja-sidan är stora. Nu måste det börja vända, efter några sommarmånader när trots ivrig aktivism föga tycks ha hänt i opinionen. Något har kanske ändå hänt, i och med trendbrott i några av de senaste mätningarna. Kanske är jämförelserna med EU-omröstningens krympande gap under finalen dock bara önsketänkande. Då hade ja-sidan draghjälp av en ung entusiasm för Europaprojektet och profiler som Carl Bildt, Ingvar Carlsson och jokern Marit Paulsen i spetsen. Så icke nu.
Men det är möjligt att nej-sidans överdrifter, typ Maud Olofssons Hitlerargumentering under Visbyveckan, har bidragit till att väcka oengagerade ja-anhängare, sådana som ännu inte riktigt vet vad de är för men åtminstone vad de är mot, t ex utanförskapet. En ny variant på tyskeriet cirkulerar för övrigt i vänsterkretsar; Europeiska centralbanken liknas vid 20-talets självständiga tyska riksbank, som under Hjalmar Schacht banade väg för Hitler (DN kultur 31/7). Parallellen till dagens förhållanden kan tyckas långsökt, och läsaren får inte riktigt klart för sig hur en gemensam valuta leder till folkmord. Det var väl inte heller Hitlers främsta grej att integrera Europas länder på fredlig, demokratisk väg? Men i folkomröstningar kan allt påstås, minns hur kärnkraften skulle spränga planeten.
Det hävdas nu också att ja-sidan är bättre mobiliserad än utanförskapets högervänsterallians, i det att röstviljan skulle vara högre hos ja-sympatisörerna. Det vore roligt om det vore sant, men säger i dag föga om läget om 41 dagar. Åtminstone tvekare till höger kan på slutet avtändas av en alltför grov s-kampanj. Dilemmat är att det som behövs för att få lojala socialdemokrater att sluta upp bakom partiets ja-kampanj riskerar att bli det som svänger regeringskritiska väljare över till nej. Om eurofrågan förvandlas till en förtroendeomröstning om regeringspolitiken i stort, som Maud Olofsson vill, vinner nej.
Statsministern förefaller medveten om sin position som skvisad bridgespelare. I en intervju i partitidskriften Tidens senaste nummer (3/03) har han kommit fram till att införandet av euron nu i första hand rör sig om ett ideologiskt ställningstagande, ett led i det stora Europaprojektet. Sannolikt är det ett klokt vägval gentemot de egna medlemmarna, som inte aktivt brukar motarbeta den egna ledningen i centrala själsliga spörsmål, i den mån sådana fortfarande existerar inom socialdemokratin.
Tidigare år betonade Persson de ekonomiska aspekterna på EMU, och den därmed sammanhängande osäkerheten om hur bygget skulle fungera. Det var onekligen ett tvivel han delade med många. Med start i Katrineholmstalet på första maj är denna osäkerhet nu borta: ”På den punkten känner jag mig trygg och säker nu.” Finland lyfts fram som bevis för att de positiva ekonomiska effekterna överväger de negativa. Och frågan kan riktas mot nejsidan: Hur skulle EU-länderna ha klarat världsekonomins kriser och krascher utan stabilitetspaktens disciplin, låt vara att flera stora länder slirar på kraven?
Med bara några veckor kvar är det viktigt att den ekonomiska dimensionen inte tappas bort under slutstriden. Trots att de ekonomiska argumenten redan för många debattörer och kommentatorer kan kännas utslitna har de flesta väljare ännu inte hört dem. Visst bör ja-sidan undvika löften om X 000 nya jobb eller X0 000 kronor lägre matpriser, men det bör inte förbli en hemlighet att handel, tillväxt och prispress ökar mer om vi ingår i morgondagens Euroland än om vi står utanför. Det avgörande är dock den känsla Persson, och kanske bara han, har möjlighet att frammana de kommande veckorna. Den måste i positiv anda vädja till våra bästa stämningars längtan, som Olof Palme kallade det, till viljan att aktivt delta i arbetet på utformningen av vår världsdels nära framtid.
En förebild finns: den insats Göran Persson gjorde under ordförandeskapet i EU. Då lyftes politiken för en stund över mjölkprisnivån. Så vill vi se honom igen.
