Kolumn | LO och buffertbluffen
Det politiska argumentet för någon sorts ”buffert” är glasklart. Jasidan behöver få med LO-ledningen. Och LO har krävt buffertfonder. LO-ledningen är ju van att vara överställd regering och riksdag.
Men det ekonomiska argumentet?
Tanken bakom ”bufferten” - oavsett teknisk form - är att regeringen ska ha pengar i reserv att använda vid ekonomisk kris, för att rädda sysselsättningen. Nå: vilka historiska exempel har vi på att statliga interventioner räddat landet ur ekonomiska kriser?
Inga.
De offentliga utgifterna 1937 var 12 procent av BNP, mot 18 procent som genomsnitt av dagens EU-länder. I ett land var utgiftskvoten 44 procent. Det var Nazi-Tyskland, det enda land som förde en strikt keynesiansk politik. Det som fick Sverige ur depressionen var att vi 1931 lämnade guldmyntfoten, och sedan av en slump devalverade kronan mot pundet.
Krisen på sjuttiotalet var helt självförvållad. Facket drev igenom enorma lönelyft. Ovanpå det fördubblade riksdagen löneskatterna. Följden blev att lönekostnaderna i industrin på tre år steg med 60 procent - enligt LO; mer enligt SAF.
De arma borgerliga regeringarna satte in enorma pengar till Ams och i industristöd - bortåt 250 miljarder i dagens penningvärde. De offentliga utgifterna steg 1976-82 från 49 till 65 procent av BNP. Det hjälpte inte.
Så kom nittiotalets kris, när realräntan steg från noll till 12-15 procent. Regeringen lånade 200 miljarder kronor per år för att hålla uppe de offentliga utgifterna. Det hjälpte inte, eftersom pengarna gick till konsumtion. Och en stor del kom från utlandet, eftersom facket och staten med löner och skatter slagit ut nästan all konsumtionsvaruindustri.
Problemen var inte brist på offentliga pengar, eller konjunkturfall. Utan problemen låg i ekonomins struktur. Kombinationen av starka fackföreningar och höga skatter drev upp lönekostnaderna högt över värdet av vad många kunde prestera; alltså hamnade allt fler utanför arbetsmarknaden. Och det extrema skattetrycket på företagarna ledde till att företagen blev underkapitaliserade, de hade ingen buffert som klarade en kris i ekonomin, och företagarna hade inga incitament att nyanställa och expandera.
De här strukturella problemen har svenska företag försökt leva med sedan 1970. Följden har blivit att tillväxttakten har fallit från 4,6 procent per år under sextiotalet till under två procent sedan 1970.
Ett EMU-medlemskap skärper konkurrensen. Pressen ökar på svenska företag. Kan staten lätta den pressen genom att skicka ut mer pengar i ekonomin, till företag och Ams?
Inte.
Om de svenska företagen ska överleva i ett hårdare konkurrensklimat måste de ha två nya villkor. Först: en flexibel lönebildning - förslagsvis genom att lönerna till viss del kopplas till företagens resultat. Sedan: ett rimligt skattetryck på de små företagen. 3:12-reglerna måste bort, så att den som satsar pengar och arbete i ett företag ska få någon del av resultatet - i stället för att Bosse Ringholm ska lägga beslag på det mesta.
Enligt en huvudtanke i buffertresonemangen ska staten amortera mer på statsskulden. I stället borde regeringen slopa statsskatten och momsen på tjänster. Företagarna skulle då få incitament att investera och anställa. Sverige kunde få en marknad för tjänster - och därmed mer av investeringar, sysselsättning, inkomster, välfärd, tillväxt.
Men det är detta den socialdemokratiska ortodoxin säger absolut nej till. Här ligger grundproblemet i svensk ekonomi.
