Den statliga inkomstskatten är en av de enskilda skatter som har störst omfördelande effekt. Har man en lön på mer än 32000 kronor i månaden betalar man statsskatt, tjänar man mindre slipper man. För varje tusenlapp som den skatteskyldiga tjänar extra får hon betala kommunalskatt som alla andra – och så två hundralappar därutöver. Knappt hälften av en extraförtjänst blir över till den som har gjort jobbet. Nog är det omfördelning, alltid.
Men hur mycket betyder egentligen denna omfördelning för jämlikheten i stort? Och är det över huvud taget rimligt att ingreppen görs? De båda frågorna bör ställas oftare.
Skulle Sverige bli ett brutalt klassamhälle utan den statliga inkomstskatten? Svaret kan sammanfattas i tre bokstäver: Nej.
Ekonomen Eva Löfbom, som arbetar för akademikerfacket Saco uttrycker sig mindre korthugget, men så här skriver hon i den lika lågmälda som slagkraftiga studien Inkomstfördel ningen som resultat av arbetet, lönen och skatterna: ”Den svenska inkomstfördelningen skulle fortfarande höra till de jämnaste i världen även om så hela den statliga skatten avskaffades.”
Hon har undersökt hur standardskillnader mellan människor påverkas av olika faktorer och upptäckt att enskilda skatter spelar ytterst begränsad roll. Möjligen skulle Slovenien ta över tätpositionen som EU:s mest ekonomiskt jämlika land ifall Sverige tog bort statsskatten och nöjde sig med 30 procents proportionell inkomstskatt, men vi skulle även fortsättningsvis vara klart mer jämlika än jämförbara välfärdsstater som Österrike, Belgien och Finland.
Statsskatten drar in drygt 40 miljarder kronor om året till staten. Å ena sidan är det bara några procent av de samlade intäkterna, å andra sidan är det ett respektabelt belopp. Ett avskaffande kräver besparingar eller att man prioriterar just denna reform när ekonomin växer och skapar utrymme, men i gengäld är det just en växande ekonomi man kan se fram emot som resultat av reformen: Alla får behålla lejonparten av sin lön och en stark drivkraft för skatteplanering försvinner. Tala om positiv signal till dem som vill jobba hårt, förkovra sig och driva eget!
Den riktigt viktiga slutsatsen av Löfboms arbete är att det inte finns hållfasta sociala skäl för den statliga inkomstskatten ens om man fäster stor vikt vid jämlikhet. Skatten är ingen mirakelkur mot klyftor, vad den i verkligheten gör är att knäppa människor på näsan som har ansträngt sig och fått ett jobb som betalar en bit över genomsnittet.
Direktörer och läkare? Jodå. Fast även barnmorskor, brandinspektörer och lokförare har månadslöner över brytpunkten för statlig skatt.
Av den allmänhet som tillfrågas i en färsk studie från Almega/Silentium tror dock inte ens en tredjedel – 28 procent – att brandinspektörer betalar statsskatt. Bara 13 procent tror att lokförare drabbas, och vad gäller barnmorskor är andelen så låg som 10 procent. På sistone har både regering och opposition malt på om ”höginkomsttagare” även när de syftat på löntagare i högst normala inkomstlägen, vilket har stökat till människors verklighetsbild. Många tycks tro att bara en liten grupp rikingar betalar statsskatt, när det i själva verket handlar om nästan en tredjedel av alla som arbetar heltid.
Varför ska en barnmorska som har studerat, tagit lån, förkovrat sig i yrket genom åren och till sist kommit upp i en månadslön över brytpunkten drämmas till med en högre marginalskatt än den som gäller för tyska börsdirektörer och brittiska stjärnadvokater?
Av fördelningsskäl? Det argumentet håller alltså inte. Fördelningen påverkas helt marginellt av den statliga skatten och Sverige skulle vara ett paradis för jämlikhetsivrare även om den försvann. Återstår bara statens allmänna aptit på inkomster – och den rena avundsjukan.
Vad gäller värnskatten är dess bidrag till den allmänna omfördelningen ännu mycket mindre än statsskattens, och dess bidrag till statskassan är ännu mindre än så. I själva verket har värnskatten så avskräckande effekt att den troligen minskar snarare än ökar statens intäkter. Professor Peter Birch Sørensen, chefsekonom vid Danmarks centralbank, skriver så här i en färsk ESO-rapport om det svenska skattesystemet: ”Värnskatten bör avskaffas. Även med konservativa antaganden när det gäller skattebetalarnas reaktioner på skattesatser, är det sannolikt att värnskatten orsakar en nettoförlust för statsinkomsterna.”
Statsskatten motiveras av allmän oginhet och är en signal om att vårt samhälle ogillar ambition och prestation. Den bör fasas ut över tid. Värnskatten, däremot, bör tas bort meddetsamma.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör på SvD. pj.anders.linder@svd.se
